Under Stilla veckan t\u00e4nker jag d\u00e5 och d\u00e5 p\u00e5 hur vi m\u00e4nniskor f\u00f6rh\u00e5ller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast n\u00e4r l\u00e5ngfredagen kommer, n\u00e4r p\u00e5sknatten infaller och s\u00e5 sm\u00e5ningom hela passionsdramat kulminerar i p\u00e5skdagens jublande gl\u00e4dje: livet vann!<\/p>\n
F\u00f6r den som \u00e4r religi\u00f6s p\u00e5 ett eller annat s\u00e4tt \u00e4r det en trygghet och en vana att kunna g\u00e5 in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det \u00e4r ett s\u00e4tt att st\u00e4rka sin tros r\u00f6tter, det \u00e4r ett s\u00e4tt att leva i sin tro, det \u00e4r gemenskap – och det \u00e4r, tror jag, n\u00e5got mycket viktigt som erbjuds n\u00e4r man f\u00e5r g\u00e5 in och ur ett drama. Det g\u00e5r att h\u00e4mta styrka fr\u00e5n det till sitt vanliga liv, d\u00e4r deltagandet i det gemensamma dramat ger n\u00e4ring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan h\u00e4nge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet \u00e5r fr\u00e5n \u00e5r beroende p\u00e5 hur jag m\u00e5r eller vilka m\u00f6jligheter jag har att delta, men ju \u00e4ldre jag blir desto viktigare blir det f\u00f6r mig att ha varit med. Att ha g\u00e5tt in och ur dramat.<\/p>\n
Det h\u00e4r \u00e4r inte ett behov f\u00f6rbeh\u00e5llet enbart m\u00e4nniskor med religi\u00f6s tro. Alla beh\u00f6ver ritualer, sammanhang och skeenden d\u00e4r vi delar upplevelser eller ber\u00e4ttelser med andra. Det \u00e4r allt fr\u00e5n hur vi ber\u00e4ttar samma barndomsminnen f\u00f6r varandra vid julbordet \u00e5r efter \u00e5r till att vi drabbas an n\u00e5got som n\u00e4rmast \u00e4r en hysterisk gl\u00e4dje n\u00e4r v\u00e5ren \u00e4ntligen, \u00e4ntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera p\u00e5 f\u00f6rsta maj, det kan vara fira nationaldagen, att l\u00e5sa upp sommarstugan f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 \u00e5ret eller n\u00e5got av alla de saker vi fr\u00e5n b\u00f6rjan gjorde utan att t\u00e4nka s\u00e4rskilt p\u00e5 dem men som redan andra g\u00e5ngen de intr\u00e4ffade gav en k\u00e4nsla av igenk\u00e4nning och trygghet. F\u00f6r vad \u00e4r traditioner och ritualer mer \u00e4n minnen, och s\u00e4tt att bevara och f\u00f6ra vidare minnen?<\/p>\n
Vi skapar v\u00e5ra traditioner l\u00e4tt som en pl\u00e4tt. Vi har det gemensamt. Och n\u00e4stan alltid vill vi dela dem med andra.<\/p>\n
Att ha tillg\u00e5ng till traditionen med ett cykliskt skeende \u00e4r en g\u00e5va. I \u00e5r blir mitt fokus jublet p\u00e5 p\u00e5sknatten och p\u00e5skdagen. Andra \u00e5r har det varit l\u00e5ngfredagen. Inget \u00e4r fel, b\u00e5de sm\u00e4rtan och gl\u00e4djen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan g\u00e5 in – och ut.<\/p>\n
<\/p>\n
Skrevs 30 mars 2018 p\u00e5 en annan bloggplats, grusimaskineriet.blogspot.com. Samma f\u00f6rfattare, som tar sig r\u00e4tten att \u00e5terpublicera sig sj\u00e4lv.<\/em><\/p>\n <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Under Stilla veckan t\u00e4nker jag d\u00e5 och d\u00e5 p\u00e5 hur vi m\u00e4nniskor f\u00f6rh\u00e5ller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast n\u00e4r l\u00e5ngfredagen kommer, n\u00e4r p\u00e5sknatten infaller och s\u00e5 sm\u00e5ningom hela passionsdramat kulminerar i p\u00e5skdagens jublande gl\u00e4dje: livet vann! F\u00f6r den som \u00e4r religi\u00f6s p\u00e5 ett eller annat s\u00e4tt \u00e4r det en trygghet och […]<\/p>\n","protected":false},"author":502,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[4002],"tags":[],"class_list":["post-78","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-tro"],"acf":[],"yoast_head":"\n