Det här med stavarna


Eller: när man vet att man bott för länge i England.

 

Förra vecka, som en del av rutinerna i Stilla veckan, åkte jag till Oxford och vår stiftskatedral. Varje Skärtorsdag är det Chrism Mass för stiftets präster, diakoner, lekmannapredikanter och biskopar, då man förnyar sina löften och dessutom välsignar olja för dop, sjuka och konfirmationer.

 

Föreställ dig en kombination av tv-serierna Kommissarie Morse, Vicar of Dibley och en dokumentär om Drottning Elizabeth II, så har du en uppfattning om dagens upplevelser.

 

Katedralen är också ett kapell för Christ Church College, alltså ett typiskt Oxford-college, med den typiska Oxfordmiljön. Japanska turister en masse, check. Vaktmästare i bowler-hattar, check. Gräsmattor som är klippta i millimeterprecision, check. Gräsmattor som man absolut inte får gå på, check.

 

Det sitter numer i ryggraden att gräsmattor på college är förbjudna för alla utom för fellows på college. Jo, det är allvar. En vaktmästare i bowlerhatt skulle eskortera ut dig om du bryter mot reglerna – vilket också hände när filmteamet för Chariots of Fire gick på gräsmattorna på Trinity College, Cambridge (filmen fick istället spelas in på Trinity i Dublin).

 

Min stackars svenske gäst som var med mig i Oxford var inte riktigt lika medveten, så jag både hörde mig ropa ut en varning och grabbade tag i armbågen innan olyckan var framme.

 

Nåväl, väl inne i katedralen fortsätter den genuint engelska upplevelsen. Vaktmästare i särskilda kåpor, check. Vaktmästare som med speciella stavar som visar var man skall gå, sitta och när det är dags att gå till nattvarden, check. Ett vitt hav av prästerskap och diakoner i vita röcklin och stolor, check. Ett gyllene sken av domprostar, biskopar och ärkediakoner i gyllene kåpor, check.

 

Jag tror det särskilt är vaktmästarna med sina stavar (som måste bäras med en synnerligen allvarlig uppsyn) som får utlänningen att reagera. De visar på var alla skall gå och stå, även biskoparna. Ve till den som tror sig kunna gå någonstans utan att fått vägen utstakad av personen med staven.

 

Och det är just det, numer reagerar jag inte på det utan tar det för det ordinära. Jag letar efter hen med staven, som visar var jag sitter. Vid nattvarden väntar jag på hen med staven som låter mig veta när det är dags att stå och vilket station jag går till. För en svensk kanske lite väl överritualiserat, men för mig, numer, en stund för ro och kontemplation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *