Det här med att bo i en liten by, del 2


Det här med att bo i en liten by märks när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd.

Ibland är det praktiskt, som jag skrev om tidigare, ibland är det däremot… komplicerat. Som när man skall till apoteket. Visserligen är apotekarna ett under av diskretion, det gäller också de som står i kassan och inte alltid är utbildade farmaceuter, men ändå, man tänker både en, och två, och tre gånger innan man bestämmer sig för att handla på det lokala apoteket. Påpekas skall också att vi alla vill stödja de lokala affärerna så att de kan vara kvar. Men ändå.

En av charmen (tolka det ordet hur du vill) med att bo i England är upplevelsen av att stundtals ha hamnat ett par decennier bakåt i tiden. Ett exempel är upplevelsen av att leva med kyla (Prästkittet innehåller numer halvhandskar och värmekuddar). Husen är dåligt isolerade (för det är bara kallt lite mer än halva året), och el och värme är dyrt. Trots att jag är uppvuxen i kalla Norden var jag inte bekant med köldknölar förrän jag kom till England. Nu är jag det.

Tänk dig en medeltida kyrka som aldrig riktigt blir varm, en präst som inte kan ha på sig handskar hur mycket hon än vill det, och resultatet blir ilsket röda, svullna och kliande händer. Köldknölar.

Tänk dig nu att du går och handlar köldknölskräm hos ditt lokala apotek. Och att hen som står i kassan genast börjar prata om den stackars prästen och hennes stackars händer. Och att hen varje gång hen stöter på sagda präst i kyrkan undrar hur det är med hennes stackars händer. Och gärna tar sagda stackars händer i sina för att kolla hur det står till. I all välmening förstås. Men, som sagt, man funderar både en, och två, och tre gånger vad man handlar på det lokala apoteket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *