När jag fick reda på att jag hade blivit utvald att vara Göteborgs stifts representant i Ung i den världsvida kyrkan blev jag väldigt glad, och en naturlig följd av detta besked var att tillsammans med min syster att försöka lära mig swahili genom Youtube. Första träffen var ett klipp som handlade om hälsningsfraser, och därav lärde jag mig mitt första uttryck: habari za asubuhi – god morgon, vilket är anledningen till mitt val av rubrik för detta första blogginlägg.
Mitt namn är Erica Tamm. Jag är 18 år gammal (eller nåja, 19 om två och en halv vecka) och uppvuxen på västkusten i och omkring staden Uddevalla. Fram tills för två månader sedan har jag ägnat min mesta tid till att gå i skolan, nu senast det samhällsvetenskapliga programmet på Uddevalla Gymnasieskola. Jag har sedan en tid tillbaka vetat att jag velat resa iväg någonstans efter studenten, gärna till en plats olik Sverige för att få nya erfarenheter och perspektiv. Först funderade jag på att åka iväg som volotnär och arbeta på ett barnhem eller en skola i några månader, men sedan fick jag av en slump reda på att Ung i den världsvida kyrkan existerade och tyckte det lät som någonting jag hellre ville göra.
Efter att ha funderat lite fram och tillbaka skickade jag iväg en ansökan till programmet, fick gå på intervju och blev till min glädje uttagen att tillsammans med tre andra ungdomar åka iväg till Tanzania. När jag tänker på det känns det overkligt. Jag har, trots mängder av förberedelser, fortfarande svårt att förstå att jag faktiskt ska åka iväg. Om en månad sitter jag inte hemma vid mitt skrivbord i Uddevalla, utan har ganska precis landat i Tanazania, med nästan tre månader i landet framför mig.
Jag är övertygad om att jag kommer ha extremt roligt, träffa nya intressanta människor och få minnen för livet. Men samtidigt kommer det också vara en stor omställning som med största sannolikhet kommer innehålla också jobbiga situationer. Jag tror och hoppas dock att alla situationer, roliga som jobbiga, kommer att ge mig någonting.
Precis som för alla andra har den här sommaren varit full med förberedelser. I juni träffades alla 14 utbytesdeltagare några dagar på kurs Sigtuna. Det kändes väldigt givande att få träffa alla andra och få reda på mer information. Även om jag fortfarande inte vet exempelvis exakt jag vet var och hur jag kommer bo, och trots att jag fortfarande har svårt att svara på frågan ”Men Erica, vad ska du göra i Tanzania?” så kändes det ändå som att jag kom hem ifrån Sigtuna mycket klokare än innan.
Jag har vaccinerat mig mot Gula Febern och Hepatit A och B. Jag har även från min läkare fått Lariam (Malariaprofylax) och Dukoral (drickbart vaccin mot Kolera) vilka ska börja ta om någon vecka. Shoppats på apotekt har det också gjorts, och numera står det bland annat myggmedel, handdesinfektion, solkräm, vätskeersättning, våtservetter, första hjälpen-väska och kosttillskott på min hylla. Det har dessutom inhandlats vattenreningstabletter, klänningar och kjolar som når över knäna, en Swahliordbok, en bok om Tanzania, en solcellsladdare, handtvättmedel och lite annat som känns praktiskt att ha med sig.
Hur går det med språkkunskaperna då? Även om jag började starkt genom att försöka lära mig hälsningsfraser redan innan kursen i Sigtuna, har jag tyvärr inte fortsatt riktigt lika ambitöst. Genom att byta mitt Facebookspråk till swahili (vilket jag för övrigt känner mig oerhört cool över att ha gjort) har jag lyckats snappa upp en del ord såsom kazi (arbete) och ujumbe (meddelande). Genom en lånad språkkurs från bibliteket, en köpt swahiliordbok och en nedladdad swahiliapp till mobilen har jag lyckats lära mig ytterligare några ord, men inte mer. Tyvärr tycker jag det ganska omotiverande att försöka lära mig ett språk själv. Förhoppningsvis blir det bättre i Uppsala om om två veckor då jag tillsammans med de andra deltagarna ska på språk- och avresekurs.
Annars har jag försökt att läsa på information om Tanzania, för att få en större förståelse när jag väl är där. Jag har även varit i kontakt med tidningen i min församling och försökt mentalt få mig själv att förstå att jag faktiskt ska åka, vilket som sagt verkar vara det svåraste.
Jag ser verkligen ifram emot att åka iväg och ska försöka att uppdatera i den här bloggen så ofta som tid och tillfälle ges.
Lämna ett svar