Det ar oktober och an sa lange har jag foljt livet med ILCO har i Costa Rica mer an halva tiden (av 3 manader), vilket innebär att jag bland annat firat en hel del mässor. Eftersom det är en luthersk kyrka finns manga likheter med ordningarna i sverige, med syndabekannelse(de har inte overlatelseboner) som talas, credo och gloria som oftast sjungs, med talad trosbekannelse och sa maltiden sina forderedelser och tackbon, fridshalsning med puss pa kinden och kram som en hälsar här. Det att alla som ar med pa massan delar tankar om dagens bibeltext ar en härlig erfarenhet som jag upplevt de flesta sondagar, men pa senare tid forstatt är upp till prasten som predikar. Vad jag upplever ar att ju fler det ar pa plats, desto mer av tiden talar prasten och styr samtalen, och nar det ar hogtidliga tillfallen, som idag, predikar prasten sjalv, aven fast det ar ytterst markbart att vi andra inte är en tyst publik, men later en hel del med skratt, kommentarer och ogonkontakt. Daremot tror jag ingen vagar/har lust att diskutera under en installationsmassa som har med manga delar av agendan och en mangsidig predikan. Idag var en sadan dag. For det ar inte alltid vi sjunger ett gloria, eller credo. Det ar inte alltid vi bekanner vara synder heller. Det finns en agenda, men pastorn sager ofta att vi hoppar over den har delen, for jag gillar den inte/kan inte melodin sa bra/annan anledning/outtryckt anledning. Det viktigaste ar ju anda att vi ar tillsammans infor Gud och firar massan nar vi firar massan (vi firar alltid massan varje gudstjanst och foljer da agendan (fast ja, det har hant att palysningar kommer direkt efter maltiden, innan tackbonen.)). Jag har funderat en del pa varfor det ser annorlunda ut har, men tanker ocksa att landet i ovrigt ar spontant, sa mycket blir spontant ocksa i massan – reflektioner av mer an prasterna ar det normala och nagon som springer ivag for att hamta mer instrument eller biblar till alla med, en ung kyrka utan starka rotter i gudstjanstordningar som jag upplever det, men mer centrerad till luther, t.e.x firar vi reformationsdagen om en vecka med drama och dans och hela fadiruttan.
Idag var Caleros installation som prast i forsamlingen San Sebastian, nara huvudkontoret i huvudstaden. Det blev en fin massa, med forbon for Calero med handpalaggning av biskop Melvin, och en levande predikan av Calero om bland annat ordet ”men/pero” och om att inte komma med pekfingret fran sverige, men att dela Guds Ord tillsammans och forsta varandra mer (om jag forstod hans otroligt snabba spanska med annat an svensk eller costarikansk brytning ratt.). Han fick aven en jattefin handgjord stala av en grupp kvinnor som ar med i ett projekt kyrkan gor for att stodja dem ekonomiskt och ge tillfalle till jobb=status och mer sjalvstandigt liv. Gott! Vi sjong och smadansade lite under tackpsalmen och sa efter allt blev det lunch pa plats, gratis pasta, sas, nachos och sallad. Gladje, lite hogtidlighet, och manga samtal om de olika arbeterna som pagar i de andra forsamlingarna med, for visst var det flest fran den egna forsamlingen, men en hel del volontarer i andra forsamlingar med. Och vad varlden kandes sammanhallen nar Daniel anvande ordet ”klump” i sin predikan, nar han skulle saga motsvarande pa spanska, och jag satt brevid manniskor fran tyskland, osterrike, uruguay, usa med mera.. Har kommer en fin bild fran idag pa Daniel (med den nya fina stalan), Biskop Melvin (som haller nothaftet at den till hoger) och prasten Julio.
installation av Daniel Caliero.
Lämna ett svar