Har kommer ett blogginlagg som verkligen inte kommer forandra ditt liv pa nagot satt. Men eftersom jag anda befinner mig framfor en dator i ett molnigt (men anda varmt… det ar alltid varmt) Bukoba sa ar det nog lika bra att skriva nagon rad om laget som ar, laget som varit och laget som jag hoppas pa.
Jag far val borja, som alla medelbra sagor, fran borjan. Jag har tyvarr haft svart att halla en possitiv attityd till saker har i landet sen vi flyttade ut i var forsta vardfamilj. Mycket av det beror nog pa aldrig riktigt kannt att den somn jag fatt ar tillrackligt. Somnbristen gor det svarare att verkligen ta in allt man ar med om pa ett bra satt. Att det dessutom gar ut over mina resekamrater ar inte nagot jag ar speciellt stolt over. Men jag antar att jag far lagga lite av skulden pa malariamedecinen ocksa. Att standigt ga omkring och se rosa elefanter som leker ”mamma, pappa, barn med en lila enhorning och en turkos gorilla kan ibland fresta lite pa nerverna. De har ju verkligen inte forstatt hur leken gar till… och det ar lite storande.
Att mitt daliga humor dessutom kan ga ut over mina resekamrater ar ingenting jag ar speciellt stolt over. Jag kan med all sakerhet saga att jag hade nitat mig om jag blivit utsatt for mycket av mitt gnall. Sa, kudos till Erren, Elica och (framforallt) Gustus som statt ut sa har lange. Risken fnns att bagaren rinner over nu de sista veckorna, men jag jobbar hart pa att det inte ska behova handa. Eller… sa hart man nu kan jobba med att sova.
Men just nu ar vi inne pa sista veckan i vardfamilj. Dar ett tag trodde jag att jag aldrig skulle fa se skymten av de har dagarna. Jag kommer fortfarande ihag da jag satt pa vart rum i Kikukwe (det var den tredje veckan i landet ) och funderade hur tiden kunde ga sa langsamt.
Jag tror att dessa tankar kom i samband med den tredje magsjukan. Just da kanndes det som om vi varit i landet i en evighet. Tiden verkade mycket konstig i borjan. Varje dag gick lika fort som en snigel pa lugnande medicin, men da man tittade bakat pa vad man hade gjort hade tiden verkligen flugit forbi. Men da man har magsjuka gar inte tiden speciellt fort heller, och de forsta fem veckorna snittade jag en i veckan. For alla som ska ut och resa har farbror Jonas ett litet tips: anvand inte naglarna som tandpetare. For den delen, anvand inte naglarna till nagonting som har med munnen att gora (som att bita pa naglarna och anvanda naglarna som tandpetare). Det ar ett mycket effektivt satt att dra pa sig manga magsjukor snabbt. Da jag anda ger tips sa ska jag ocksa passa pa att rada alla som reser till afrika att ta med sig en pase ballonger. Rakar man ut for nagonting jobbigt, sa som barnaga, magsjuka eller skoskav, sa kan en ballong alltid trosta en. For som Nalle Puh sa vist har sagt: ”Man kan aldrig vara nere med en ballong”.
Men jag ska val upplysa den stora massan om att min magsjuka (jag har snart pratat fardigt om den, hall ut) inte har varit enbart av ondo. Den har haft en liten framsida i att jag har tappat en massa vikt. Jag fick stalla mig pa en vag hos en annan mzungo i omradet och den bekraftade mina misstankar om viktnedgang. Tio kilo mina damer och herrar, tio kilo. Jag har inte vagt sa har lite sen attonde klass typ.
Heeelt sjuuukt! (Cassandra far cred for den).
Nu ar mina magsjuke-referenser over, och alla kan andas ut.
Jag och Gustus har hamnat pa ett stalle (som vi namnde i forra inlagget) med ganska manga mzungos i narheten. Kashura ar typ hela Kageras mzungocenter, och vi har hittat ett helskont gang att hanga med lite da och da. Vart gang bestar lite lost av tva svenskar (Gustus och jag) tre danskar (Stine, Emil och Sarah), tre amerikaner (Stephanie, Aaron och Alison) samt tva tyskar (Nadine och Axel). Vi traffar dem inte overdrivet mycket, men en kvall om helgen ar val snittet just nu. I lordags hade vi faktiskt ett litet knytkalas dar jag tror att jag fick tillbaka fem av de tio kilo jag precis tappat. Men det var gott, och salunda vart det!
Den sista veckan som vi nu har framfor oss verkar bli en av de skonaste hittills. Vi ar inte overosta av event som vi maste fara pa. Det enda vi maste ivag pa denna vecka ar kortraning och gudstjanst pa sondag. Pa sondag ska namnligen Gustus och jag sjunga och (framforallt) dansa i den stora Lutherska kyrkan har i Bukoba. Arkebiskopen och ett diplomatiskt folje fran sverige kommer vara narvarande och det kommer aven manga av vara nyfunna kompisar och framforallt Erren och Elica!
Jag forvantar mig lite pinsamt bildbevis och kanske en film att vara uppe pa bloggen inom de kommande tva veckorna. Se fram emot det gott folk, se fram emot det!
Annars tror jag inte det finns sa mycket mer att saga an att Gustus narmar sig bjorjagarstatus och jag haller tummarna for ett vitt Sverige da vi landar i slutet av november (men av vad jag hor sa kan det vara att hoppas pa for mycket).
Nu far det vara nog med mitt meningslosa dravel, och sa avslutar jag som den Romerska politikern Cato den aldre: ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam”, eller som man sager pa svenska: ”For ovrigt anser jag att Kartago borde forstoras”.
Over and out
-Jonas
Lämna ett svar