Tre månader är nästan ingen tid alls, och ändå kan den förändra så mycket. Den kan ge oss nya vänner, lära oss saker om oss själva, om varandra, få oss att skratta hejdlöst, känna liv och gemenskap och kärlek till varandra, få oss att känna vemod över att tre månader en dag tar slut. Den kan ge oss ett hem i ett annat land, en familj -eller flera- som inte pratar samma språk men som kan kommunicera, skratta och ha gemenskap ändå.
Under utbytesdeltagarnas sista kurs pratade vi mycket, både om tiden i sverige, och om att komma hem. Vad som hänt med oss alla under tiden. Det känns alltid helt otroligt att tänka tillbaka på vilka personer det var som landade i Sverige för tre månader sedan, nervösa, utan att känna någon här. Och så att få träffa dem igen, möta öppna, pratsamma, självsäkra personer som växt så mycket! Och få höra deras reflektioner och utmaningar för svenska kyrkan. Utmaningar om att inlkudera unga personer i kyrkan, att ge dem förtroenden och uppdrag. Och om att göra svenska kyrkan till en mer passionerad kyrka, en kyrka där vi har gemenskap med varandra, lär känna varandra.
Tack för den här tiden alla!
Och lycka till med allt ni har att ge till era kyrkor och sammanhang hemma!
Lämna ett svar