Om tre veckor sitter jag vid den här tiden på ett flygplan. Ett flygplan som tar mig från den trygga vardagen hemma i lilla Skövde till platser som jag aldrig kunnat föreställa mig att få komma till. På detta flygplan kommer jag ha med mig tre underbara tjejer. För oss, fyra små tjejer från lilla Sverige, väntar då tre månader som vi inte kan föreställa oss i vår vildaste fantasi.
I min egen fantasi har jag försökt tänka mig in i hur denna vistelse i någon annans vardag kommer att bli. Hur mycket jag än tänker hit och funderar dit kommer jag inte närmare någon sann bild som kan lugna den nu lite smått nervösa känslan som börjat komma inom mig. Pirret i magen när jag dag för dag satt ett kryss i almanackan har gått över till lite mer ”oj snart åker jag och vad händer då.”
Men vad är det egentligen jag oroar mig för? Är det någon plats eller något sammanhang där jag alltid har känt mig trygg så är det när jag haft kyrkan runt omkring mig. Så om jag då ska befinna mig inom kyrkan på heltid i tre månader borde det inte vara några problem. Om jag så får med mig en tröja för lite eller glömmer tandkrämstuben hemma, värre saker kan hända. Och varför tänka på det som kan gå fel. Fokusera istället på allt som kan bli helt fantastiskt och underbart. Fast rätt bra är det ju att ha en resväska som passar och kläder att ha på sig.
Som en av de viktigaste personerna i mitt liv brukar säga: Vad kan vara emot oss om Gud är med oss? Det enkla svaret är: inget! Därför stoppar jag undan alla små orosmoln och blickar fram emot nästa vecka i Uppsala där portugisiskan ska förbättras, mer kunskap inhämtas och framför allt, vi ska ha grymt kul ihop alla deltagare! Och när Uppsala är avklarat, då är det ynka en vecka kvar till take off. Som sagt var, det börjar närma sig….
Boa noite os meus amigos!
Lämna ett svar