Att det skulle vara en handelserik resa med manga kanslor och intryck hade jag gjort mig beradd pa men att det skulle komma direkt hade jag val inte raknat med. Paniken, stressen och radslan, en marklig och jobbig blandning, blev bara storre och storre ju fler minuter taget stod stilla utanfor Hallsberg. Skulle resan sluta redan innan den borjat? Vad var meningen med att just mitt tag skulle krangla och stanna just idag, denna for mig sa efterlangtade dag da den perfekta resan skulle starta. Men efter att ha blivit evakuerade till ett annat tag, tankt antal hemska och skrackinjagade tankar om hur jag kommer missa planet, ringt antal samtal och skickat antal sms till nara och kara for att fa nagon form av lugn i kroppen, satt personalen i Uppsala i extra jobb sa kom jag till Stockholm. Direkt till taget mot Arlanda och med 10 minuters marginal tills incheckningen stangde var jag pa plats. Denna inre resa som jag gick igenom under denna tagresa ar bland det varsta jag varit med om. Men nu var jag i alla fall pa plats och som de sista passagerarna gick vi pa planet. Kanslan av att antligen kunna andas ut var obeskrivlig.
Men var det slut pa kranglet dar, nej da! I Sao Paolo blev vi sittande fyra timmar i flygplanet innan vi kunde aka till ratt flygplats och sedan ska vi inte tala om roran pa flygplatsen. Aningen trotta pa flygplan och flygplatser kom vi fram till Porto Alegre, enbart 10 timmar sena.
Men efter detta har allt bara varit helt fantastiskt. Alla manniskor ar sa snalla och omtanksamma, vadret ar varmt och skont fast aningen kallt pa kvallen. Vi och brasilianarna har nog lite olika uppfattningar om det har med vader for vi gar i shorts och cardigan samtidigt som de har langbyxor och tjockjacka. Maten kommer det nog bli manga inlagg om, for den precis som det mesta har ar annorlunda fran hemma. Allt ar sa farskt och som den fruktalskare jag ar blir varje tillfalle en ren smaksensation!
Har vi gjort nagot vettigt da eller flummar vi bara runt i vara sma gladjebubblor? Jo da, vi har firat gudstjanst, varit pa gospelkonsert, traffat den lutherska kyrkans president/arkebiskop, besokt projekt for barn som gar pa skola/dagis/eftermiddagsaktivitet som kyrkan stodjer istallet for att de ska vara pa gatan och ha det svart, lyssnat pa deras arbete for indianernas rattigheter och en del annat skoj.
Imorgon bitti ar det ater dags att satta sig pa flyget for att aka upp till Brasilia. Det ar dar jag kommer tillbringa de kommande veckorna och det ar nu vi ska borja ta in vardagen. For det vi lever i nu kan jag inte tanka mig ar vardag. Om det skulle vara sa ar det den brasilianska vardagen som ar min framtid for sa som jag har det nu, skulle jag inte ha emot att ha som vardag!
Lämna ett svar