Jag ar inte riktigt kompis med denna blogg an men bilderna forestaller: 1.Var kara Obispo Maximo och var nyfunna van, Arkebiskopen av nederlanderna. 2. Enav de manga kulturella danserna som visades upp av ungdomarna 3. Vi bjod pa sma grodorna for deltagarna i Ramento Conferance 4. En av de manga helgonstatyer som fanns med i processionen
Halloj,
Skriver detta blogginlägg medan vi sitter i bilen och väntar. Jag, Carro och Ida plus alla våra kontaktpersoner och companions är på väg hem från Laguna där vi har haft vår ”mid-evaluation”, alltså utvärderat vår vistelse än så länge. Tyvärr så gick AC’n sönder precis när vi satte oss i bilen så vi fick åka till en bilverkstad där bilen håller på att fixas. Hållet tummarna på att det fixas snabbt, svetten rinner och snart är bilen en bastu. Det blir lätt så när normaltemperaturen här ligger på 30 grader eller mer.
Det har gått drygt 10 dagar sedan vi lämnade vår första värdfamilj och under denna tid så har vi hunnit resa en hel del. De första tre dagarna spenderades i Manila och vi deltog i något som heter ”Ramento conferance”. Det är en konferens som pågår i två dagar och den har handlat om hur den nionde ärkebiskopen, här kallad Obispo Maximo, mördades för sex år sedan.
Ramento arbetade och dedikerade sitt liv för de fattiga och utsatta grupperna i samhället och hans fokus låg på de mänskliga rättigheterna. Det var just på grund utav detta som han mördades.
Syftet med konferensen var att genom att minnas martyren Ramento så kan man också arbeta för han och andra martyrers rättvisa genom att fortsätta deras arbete.
Till denna tillställning var biskopar och präster från hela landet inbjudna och till vår glädje hittade vi några europeer att umgås med, bland annat ärkebiskopen från ”Old Catholic Church of the union of utrecht” från Nederländerna och hans son Bert men också två tyska präster.
Vi kan lugnt säga att vi stundvis kände oss en aning malplacerade bland alla dessa titlar och äldre män, men det är något magiskt med när man kommer fram till att man kommer från samma världsdel, klick, säger det så är man bästa vänner, även om vi inte ens talar samma språk eller är grannländer.
På något konstigt vis så gjorde dessa europeer ett väldigt stort intryck på oss och vi på dem, trots att vi bara är några unga flickor från Sverige.
Efter Ramento conferance var det dags att åka vidare till IFI’s egna skola för präststudenter vid namnet ACTS. Vi fick även reda på att Svenska Kyrkan har bidragit till att skolan faktiskt skulle kunna byggas och det var riktigt kul att se något konkret som vår kyrka har kunnat hjälpa till med. Dessutom var alla präststudenter väldigt tacksamma för vår ekonomiska hjälp, trots att det kanske inte då var just vi tre som bidragit till detta. Men det bar bara att tacka och le:)
Det är omöjligt att skriva vad vi har haft för oss i detalj för då skulle aldrig detta blogginlägg ta slut men dagarna på Acts seminarie och Ramento Conferance förgylldes av alla dessa fina sång- och dans framträdanden som ungdomarna har haft. Eftersom att framträdandena skildrade de olika kulturerna i landet så passade vi även på att presentera Sverige. Vi hade bildvisning, lakritsprovning och såklart ett sång och dansnummer, för vad blir inte mer svenskt än ”små grodorna”? 🙂
Tillsammans med de tyska prästerna framförde vi ”broder Jacob” på både svenska, tysk och engelska. De filippinska ungdomarna kunde inget motsvarande på Tagalog men de kunde en egen variant som hade samma melodi men handlade om vattenmeloner, vad annars, vi är ju i fruktens land!
Efter några dagar på ACTS så var det dags att återigen packa väskan för att bege oss till ett annat stift som heter Laguna. Där har vi varit med om ett flertal högmässor och en procession som fortsatte ut på gatorna och torgen. Här rullades stora helgonstatyer ut och var upplysta av en massa med blinkande lampor. Det var minst sagt en ny upplevelse och vi deltog givetvis i tåget med tända ljus.
Men om detta var något nytt för oss så går det inte att jämföra med vad vi var med om dagen efter, när vi tillbringade vår första filippinska ”feast”. Denna fest går ut på att man tackar Gud genom att äta massor och massor med mat.
Därför spenderade vi dagen genom att besöka hus till hus och i varje hem blev vi bjudna på en bufféliknande måltid. Efter sju stycken hus tog det stopp, jag kunde inte få i mig ett enda riskorn till.
Vi har nu blivit experter på att kunna föra ett samtal med varandra samtidigt som vi äter och sedan när vi hör ordet ”picture” stanna upp, le mot kameran och efteråt fortsätta vårt samtal som om ingenting hade hänt. Det är helt sjukt att det har blivit en sådan vanlig sak för oss att vi knappt lägger märke till det och speciellt för mig som avskyr att bli fotograferad där hemma 🙂
Äntligen är AC’n fixad och vi kan nu rulla vidare till Manila.
Förresten vi har äntligen skickat iväg våra vykort, så förhoppningsvis anländer de innan vi kommer hem.
Vi hörs snart
/Bettina
Lämna ett svar