Bloggen har inte varit min starka sida. Men lat mig nu sammanfatta nagra veckor. De saknar ratt proportion i textmangd. Men hur skulle man lyckas med det?
Tordagen den 8 november ska vi ta bussen fran centrum till ILCO:s kontor for att fira Misa Inclusiva. Nar vi narmar oss hallplatsen kan vi inte lata bli att forundras over mangden folk. Vad gor det alla har? Tre, fyra ungdomar med fortackta ansikten springer plotsligt emot oss och borjar hugga av gatstenen som kantar den trottoar vi star pa. Snart springer de uppat gatan dar en kedja av manniskor snabbt sluts. Armkrok i armkrok. Vi forstar inte vad vi ser. En kameraman springer forbi. Tre man springer efter, hallandes en hundratals meter lang sladd som hor till utrustningen. Kedjan av manniskor borjar backa, snabbare och snabbare motad av en mork massa vi snart forstar som poliser. Poliser i hjalm och med skoldar i plast. Rad efter rad, som en arme i krig, betydligt mer skrammande an ungdomarna de pressar framfor sig. Fran sidan flyger snart gatstenar och blodet dunkar i tinningarna. Gatlyktor lyser med gula sken som om allt vore ett skadespel men larmet ar verkligt. Vi backar mot nagon husvagg och ser kaoset flyta i vagor framfor oss. Det flyttar sig bortat, stillnar. Ambulanser kommer, klumpen av poliser bildar nya led. Vi drar oss bortat, forvirrade.
Senare far vi veta att man demonstrerat emot privatiseringar av sjukvarden. Marknadskrafternas idiotiska utgang tycks varldsvid. Det var efter att man ockuperat en viktig genomfartsled i San José som tumultet brot ut pa allvar. 36 gripna, nagra skadade. Torsdagen veckan efter genomfors en ny demonstration, en fredlig och kulturell variant med mycket musik, dans och teater. ILCO deltar, men tyvarr inte vi. Vi ar i Cartago och planterar sticklingar.
Och sa blev det ungdomlager med borjan dagen efter. Verkligen fint. Pa kusgarden Manú, i ett lugn sa langt ifran San Jose i kaos man kan komma. Med 80 ungdomar fran stora delar av Costa Rica. Lekar, musik, teater, diskussioner, dans… Traffade ater igen vara vanner fran Sarapiqui. Solade. Badade. Sov for lite. Spelade in en intervju som kanske blir en kortfilm. Det enda trakiga med lager ar hur fort de tar slut.
Sedan. Tre dagar pa ekologisk jordbruk utanfor staden Cartago. Trip ner till nationalpark med sengagare, krokodiler, apor.
Idag. Till Carit de Puriscal, den sista landsbygdsforsamling vi inte hunnit besoka.
Packa vaskan. Fara hem. Spara, vacka och begrunda sina minnen i en sverigegra tystnad.
Lämna ett svar