Hallå där!
Mitt namn är Isabell Ohtonen, men kalla mig Bella, det gör alla andra! Jag är 19 år och kommer från Västervik. Jag är alltså den andra stipendiaten från Linköpings stift!När jag var liten var jag med i kyrkans miniorer, juniorer och scouterna (och säkert någon kör också) men det var efter min konfirmationstid som jag blev aktiv i församlingen. Jag blev då ung ledare och var det ända fram till nu i år, då jag tog studenten från det Naturvetenskapliga program met. Jag visste att jag efter gymnasiet inte ville stanna kvar i min lilla stad, jag ville ut i världen vare sig jag volontärade, jobbade eller pluggade. Men tanken var ju mycket längre fram än planeringen.
Två dagar innan sista anmälningsdagen kom min församlingsassistent och tyckte jag skulle söka till programmet. Jag tänkte ”varför inte, söka kan man ju göra men jag kommer väl inte få platsen för att så många andra söker”. Så jag sökte. Och jag hade ju rätt. Jag blev inte antagen. Så jag sökte till högskolan istället och ställde in mig på ett liv som student. Men en vacker dag ringde de och sa att jag hade fått en plats! Lyckan var total och jag har inte kunnat sluta le sedan dess!
Imorgon flyger alltså jag och de andra i Team Filippinerna till (tro det eller ej) Filippinerna! Det går inte att beskriva känslan i kroppen nu. Det pirrar i fötterna och benen, händerna skakar, kinderna är varma och hjärtat slår snabbare. Jag är sjuk. Jag har feber. Resfeber.
Jag har aldrig varit borta från mina föräldrar och min säng i tre hela månader! Det längsta jag varit ifrån dem är två veckor och det var Uppsala-kursen. Så det blir en av prövningarna jag ställs inför. Ett nytt land, ny kultur, annorlunda mat och ospolningsbara (ja, jag hittade precis på det ordet) toaletter är också utmaningar jag kommer att träffa på. Tur att jag älskar utmaningar!
Kommer jag kunna sova något i natt? Förmodligen inte. Hjärnan går på högvarv. Men jag ska göra ett försök. Imorgon smäller det!
Lämna ett svar