Så stod det på en bil framför oss när vi var på hemväg igår kväll. ”¡Dios es bueno!” (Gud är god!) på bakrutan  och ”Guarde su distancia” (Håll avståndet) längst ner under registreringsplåten. Jag vet inte jag… Om Gud är god håller jag mig gärna nära! Däremot kunde det nog vara en god tanke att hålla avstånd till själva bilen, trafiken här är inte att leka med! Störst går först, alla ska fram samtidigt, gult ljus betyder gasa och tutan används i alla möjliga och omöjliga ändamål (exempelvis för att uppmärksamma sin existens för två svenskor vid ett övergångsställe). Djungelns lag råder på stadens gator – men vi har också fått se en annan sida av kaoset. Vi ser vår värdmamma köpa en penna av en man på gatan, inte för att hon nödvändigtvis behövde en penna utan för att han behövde hjälp. För det är så det funkar här, det sociala skyddsnätet (om än bättre än i övriga Latinamerika) har stora hål och därför hänger många människors välfärd på att man istället hjälper varandra direkt – vilket man också verkar göra. Vi befinner oss i ett land som verkar vara på väg i en bra riktning, men som har en bit kvar på vägen. Och under de här tre månaderna får vi vara med! Vi får gå med i den lilla lutherska kyrkans kamp för att förbättra tillvaron för människorna i huvudstadens fattigaste kvarter, för att öka miljömedvetenheten och arbeta för kvinnors, hbtq-personers, ursprungsbefolkningens och invandrarnas rättigheter. I öppna förskolan får vi hjälpa till att erbjuda en trygg tillvaro för barn med problematiska familjeförhållanden. Den här kyrkan vill inte hålla några avstånd, vare sig till Gud eller människor. Den vill vara närvarande och verksam i samhället. Visst, den är ung, den har sina problem, men här finns en vilja! En vilja att trots små resurser uträtta storverk! Det ska bli ett sant nöje att vandra med en bit på vägen, och få se vart den leder både ILCO och oss.

/Emilia

Foto: Magnus Aronsson/IKON