Carpio

Det är något som händer på backen nermot Carpio. När man närmar sig märker man att det är en annan del av staden man är påväg att inta. Uppe på kullen får man en överskådlig bild av denna by med knappt 50000 invånare och något knyter sig lite i magen. Bara en liten bit bort från de stora byggnaderna i San José susar man nerför backen som är den enda väg in till och bort från Carpio. Man kommer närmare. Man får en tydligare bild av alla plåthus, överbelamrade gator av fordon och oundvikligt märker man gatornas kvalité när huvudet och kroppen flyger som en vante i sätet. Man märker alla blickar och iakttagelser trots att man sitter i bussen. När ögonen och alla ens sinnen vant sig vid omgivningen börjar man observera människorna. Överallt är det människor. Överallt är det barn. Barn vars framtid man direkt tror sig veta något om, vars framtid man önskar ska komma att bli så mycket mer än den förutfattade bild man målar upp för sig själv. Här växer de upp. I den by vi egentligen inte får ta buss till själva, i den by vi endast är tillåtna att vistas i under förmiddagarna, i den by vi ständigt blir varnade om växer dessa barn och ungdomar upp och lever sina liv. Människor boende på andra ställen i landet vet inte om Carpios existens. Eller vill inte veta av. Många använder sig nog av den teknik man som liten har vid otäcka skräckfilmer: ”blundar jag tillräckligt hårt så försvinner det”. De vägrar inse att dessa problemen finns. Problem som är vardag för 50000 människor kan man en bit bort blunda så hårt för så att de i den världen slutar existera. Hade en president bosatt sig i Carpio tror jag det rustats upp illa kvickt, men det gör det inte och det kommer det aldrig göra. De som studerat och skulle kunna hjälpa till av befolkningen flyttar. Så är det oftast. I Carpio bor man tills man har tillgångarna och möjlighet att flytta därifrån, enligt den 23åriga killen jag pratade med som är uppvuxen i Carpio och som nu pluggar arkitektur. Han har eget boende här men jobbar för att flytta härifrån. En annan jag pratade med bor i en liknande provins, Alajuelita. Jag frågade om han bott där hela sitt liv och om han gillar det, han svarade ”ja det har jag och nej det gör jag inte men jag kommer nog bo där hela mitt liv”.

Vid bussens sista hållplats stiger vi av och går en liten bit fram till den grafittimålade byggnad som är Casa Abierta. Vi lämnar det stökiga trafikkaoset utanför och går in i det trygga barnkaos som infinner sig här.

Nu ser allt fler på Costa Rica och tänker ”jomen de klarar sig rätt bra ändå, inte i så stort behov av bidrag längre”. Visst, jämfört med grannländerna och övriga länder som existerar i världen kan statistiken ge grund för det resonemanget men kollar man bara lite under ytan förstår man att så inte är fallet. Klarblå stränder, maffiga turisthotell, berikande djurliv och lyxvillor är inte hela sanningen. Det är toppen på isberget. Kollar man bakom den fasaden ser man ställen som Carpio och Alajuelita. Upplevelserna och känslorna jag får av dessa platser kommer jag bära med mig. Det är jag helt säker på och de ska påminna mig att öppna ögonen om jag någon gång intar tillståndet små barn har när de ser en otäck skräckfilm.

Här är (förhoppningsvis, eftersom vi inte jobbar bra ihop jag och bloggen) en bild på ILCOs byggnad i Carpio. Här hålls all verksamhet för barn, ungdomar, kvinnor, träffar, workshops, mässor. ALLT. Här sker magi skulle jag vilja säga.