Att vakna av ett hysteriskt stark musik som spelas i området, äta ris tre gånger om dagen, svettas dygnet runt, icebucketchallenge med skopa varje gång jag ska duscha, nära döden upplevelser i trafiken, lite kryp här och där… Det börjar jag vänja mig med nu. Lukterna, smakerna och ljuden är numera ganska naturliga. De jag ser tycker jag fortfarande är lika spännande dock. Ser så mycket lustiga, hemska och annorlunda saker hela tiden.
Förra veckan var vi i de mest drabbade områden från förra årets tyfon Yolanda som förstörde nästan allt i sin väg. Nästan alla hus här i Estancia är under uppbyggdnad igen. Många organisationer är fortfarande här och jobbar med efterarbete. Många har inte återhämtat sig. Som alltid vi katastrofer är det de fattiga som råkar värst ut. I detta fall är det fiskarna som bor närmast kusten. De bor i hus som för en svensk ser ut som charmiga skjul i bambu. Det syns tydligt att de inte är särskilt stabila alls. Ändå kommer jag aldrig kunna förstå hur det känns att sitta inne i sitt hus och inse att det inte kommer hålla längre. Jag måste fly! Springa till ett säkrare område. Om jag överlever när jag går ut och hittar ett annat ställe att ta skydd vid är det bara att vänta tills vinden lugnat sig. Sen att gå tillbaka till sitt hus och se att allt är borta. Alla ens ägodelar, båten som är min enda inkomstkälla och hela huset är borta. Sen det första jag gör är att börja städa området. Så att jag kan bygga upp mitt hus igen och börja om… Det är för mig ofattbart. Även fast jag märker när jag pratar med dem att det var det värsta som hänt så är de så otroligt tacksamma att de lever. Att Gud har givit dem livet. För dem är en klass 3 tyfon vardagsmat då de har mellan 20-30 varje år. De trodde innan att Yolanda skulle bli en 3a så de lyfte upp sina båtar på land som de brukar göra när det kommer en tyfon. Dock visade de sig att Yolanda var värre. Den starkaste tyfonen som uppmätts.
Att ändå se livsglädjen och tacksamhet i dessa människor som varje dag lever för att överleva efter att alla deras tillhörigheter spolats i havet är fantastiskt. Galet och jag är så otroligt tacksam över att få möta dem. Jag frågade alla vi pratade med om det var något bra som hänt som de inte hade innan tyfonen och alla svarade något i stil med; ja, jag är lycklig och tacksam över att leva.
.
Tjoflöjt från Filippinerna
Viktor Backlund
Västerås stift
Lämna ett svar