20 oktober
Vi Brassekompisar spenderade fem dagar i Rio och jag känner mig inte på långa vägar färdig. En fantastiskt stor stad på alla vis. Vi har solat, badat, bränt oss, blivit rånade på Copacabana, ätit gott hela dagarna, läst böcker, lyssnat på musik och sjungit (fick applåder för sång uppe vid Jesus!). Vi har turistat högt ovanför staden och sett solnedgångar to die for. Det är enormt vackert!
Vi har också haft mycket tid att skvallra ikapp. Anna och Marie har bott tillsammans (som de flesta av er andra verkar göra?) medan jag och Erik har varit separerade så vi alla hade olika saker att berätta och dela. Jag minns att jag skrev här i början när vi fortfarande var i Porto Alegre allihop att vi pratade om vad som händer när människor försöker bygga saker ihop, som i slutändan ibland kan se annorlunda ut. Detta är ju ett toppexempel på tre församlingar/städer som bygger ett utbyte och ändå har vi väldigt olika erfarenheter. Det var ett perfekt avbrott för att hinna ventilera och skapa frågeställningar samt tankar. Nu är jag påväg till min nya familj i staden Gravatá, i nordöstra Brasilien. Är så nervös!
25 oktober
Oj så mycket intryck. Jag kom fram i måndag kväll, flög över alla tända ljus i delstaten Pernambuco med huvudstad och flygplats i Recife, staden Gravatá 30 minuters racerbil därifrån. För att sätta er som läser i perspektiv så har min resa från Ijuí hit till Gravatá varit lika lång som Stockholm till Kairo, 364 mil, i samma land (dock skulle de kunna vara helt olika länder). Ingen pratar engelska, min första tanke var dock att det skulle lösa sig. På vägen hem stannar vi för att hämta barn och äta lite hos mormor, mormor som pratar lika fort som brassar kör bil. Hade nära till gråt då jag tänkte ”fem veckor här och jag kommer inte kunna säga/förstå ett ord”. Vi kom sedan fram till ett hus i mörkret som invändigt är fint kaklat och av medel/överklass-stuk, det kändes bättre då jag och tillfälliga värdmamman stod och såg ut över allt glittrande ljus och andades frisk luft samt försökte konversera med hjälp av charader och diverse läten. Vaknade upp dagen efter, tisdag, och inser till min förskräckelse att vi bor som herren på täppan över nordöstra Brasiliens favelasområde. Jag var verkligen inte beredd på det. Från fönstret ser man åt alla håll bort dit molnen kan ta i träden, det är en väldigt bra bit, och allt såg likadant ut.
Jag följde med min tillfälliga värdpappa, tillika församlingens pastor, David till jobbet och fick se alltsammans på närmare håll. Av det lilla jag kan förstå hittills så är detta område inte det värsta, här finns rinnande vatten, el och TV-apparater tillexempel men majoriteten av människorna har inga jobb att gå till och ingen chans att försörja sig själva. Jag såg barn med utslagna framtänder, eksem i huvudet och barfota fötter hårda som läder. Blicken är apatisk, det är som om någon gömt livsgnistan. Ont i magen.
David jobbar med ett projekt via den lutherska kyrkan som heter Pro Ludus o Caminho. Jag vet att det handlar om familjer, från små barn till tonåringar och vuxna, men hur de arbetar i det stora får jag luska ut tids nog. Hittills har jag bara sett väldigt lite i praktiken. I kyrkans lokaler finns det en fritidsgård med pedagoger som har öppet hela dagen med totalt sex olika grupper, från 3 till 16 år. Jag har varit med alla grupper under veckan och lekt, spelat spel, ritat och läst. Det är inga lektioner utan halva dagen är barnen i kyrkan och halva i skolan. Standarden på skolan kan jag inte säga något om ännu men jag hoppas på att besöka den under tiden jag är här.
Vi har också hunnit med lite sjukstuga här hemma i veckan. Minstingen Helouisa på 2 år är snorig, största Pim på 20 år blev smittad med lite snor samt en smäll av seg feberfrossa, mellantjejen Lavinia på 5 år är sympatisjuk för att få äta smarrig hostmedecin, måla, göra armband, borsta håret på Barbie, dansa framför TV:n och läsa. Har även tatuerat mina vader med bläck, kletat ögonskugga, rivit bort all hud som flagnat på min rygg samt smort in mig. Att ha två småsystrar i en 90-säng säger jag bara…
Idag fredag har jag varit på fritidsgården hela dagen och avslutningsvis på begravning i kyrkan. Det är en ganska liten kyrka, men också väldigt få lutheraner i området (hela staden faktiskt) och ändå stod två tredjedelar av församlingen utanför. Dresscoden var gårdagens t-shirt, flippflopps och tårdränkta kinder. Någonstas mitt i misären kände jag mig något mer hoppfull inför de här fem veckorna, för här var någonting som jag faktiskt förstår, och ändå säger ingen ett ord. Det finns inga möjligheter att förvara en död kropp i Brasilien, pågrund av okunskap och värme, så kvinnan som dött dog igår. Under de senaste 24 timmarna har alltså nära, kära och resten gåtit hejdlöst och varken sovit, duschat eller ätit. Det är var ändå väldigt vackert med texter och psalmer, och den smärta som närvarar på alla begravningar var så blottad. Jag hatar begravningar, och den här var både den värsta och vackraste jag varit på.
Det har varit en riktigt tuff vecka med mycket intryck som varit på gränsen till lite för mycket, och jag är ändå så långt ifrån att ha sett allt. Bara saker som att det är kryp i maten som serveras, att sex personer lever på cirka 20 kvadrat, barn med blåmärken i ansiktet, alla tomma blickar, den brutala smärtan. Men också massvis av kramar, nyfikna blickar, små händer i mina, såpbubblor eller bara idag i kyrkan när jag satt bredvid en tjej och ”snusade” henne lite i håret och hon vänder sig och pussar mig på kinden. Det finns liv här också, och detta är absolut vad jag kallar verklighet men det är med världens största klump i halsen.
Det är svårt att förklara detta, jag hade inte kunnat sätta mig in i det här om jag inte sett det själv. Jag kan inte säga om det är lugnet före eller efter stormen, men något ligger i luften. Kyrkan har dock gjort ett fint jobb med den här oasen av lugn som är så självklar bakom grindarna. En tjej kom i veckan och ville inte presentera sig för mig, inte sitta bredvid, bara satt och gungade sig själv i famnen med tom blick. Efter ett tag när de andra barnen stojat och virvlat omkring såg hon upp och vågade möta mitt leende om än bara för en sekund. Jag är dock helt säker på att mitt leende inte nådde ögonen riktigt då halva hennes högra öga var täckt av en blåtira och kinden skrapig. GAH, det gör så ont.
27 oktober
Det är inte alltid det är till min fördel att vara en ”nej-nu-jävlar-människa” men lyckligtvis åtminstone majoriteten av gångerna. Jag kom fram hit till Gravatá för en vecka sedan och har mestadels haft en klump i magen av dessa människors många öden som dessvärre liknar varandra på många sätt. Ingen pratar engelska, jag pratar inte portugisiska, frustrationen. Lyckligtvis kunde jag vända denna agressivitet även denna gång och bor nu mitt i smeten av dessa ”favelor” (som inte är favela favela utan bara supermegafattigt område) i en ny familj bestående av dotter á 22 år och moder. Tidigare (första veckan) bodde jag alltså med församlingens präst, hans fru och två barn, vilket var en toppenfamilj och vi hann med mycket skratt och skoj under den korta tiden men det var inte ultimat för mitt samvete (vilket det i slutändan är jag som får leva med). På den vägen är det.
Projektet som församlingen arbetar med är finansierat av en kyrka i Tyskland och där jag nu bor har jag funnit en vän i en tysktalande (enda tysktalande i Gravatá) som dessutom även jobbar med projektet i kyrkan, vilket betyder att jag kan fortsätta spendera dagarna där utan problem.
Alltsammans känns lite lättare nu, delvis för att vi har haft en riktigt bra helg då vi har presidentkampanjat större delen, jag har hunnit läsa (finns inga dörrar att stänga om sig så det blir en typ av flykt), vi har firat mässa i kyrkan och jag har tillohcmed blivit meddragen på en dubbeldejt som bla. innefattade min första kokosnöt! Vi for också upp högst upp på ett berg där Gravatá har sin egna lilla Jesus (som i Rio fast tusen gånger mindre) och fantastisk utsikt. Det är väldigt vackert här och man ser nästan hela världen (överdrift) i 360 grader på sina ställen. Samt de fakto att jag tagit tag i saken och tänker bara göra gott i mina fyra veckor som återstår i staden.
Nu ikväll har jag och min nya mor ätit middag tillsammans, pratat så gott vi kunnat (mest skrattat, hon har humor!) och haft koll på presidentvalet (vår kandidat vann!) samt flyttat om här i huset som nyligen byggts ut. Ingen skulle tro mig om jag sa att vi bor tre stycken här.
Även det en härlig grej, i början av veckan gick jag in i ett hus och innan jag hann stoppa tanken tänkte jag ungefär ”jag skulle aldrig kunna bo såhär”. Men titta på mig nu, helt frivilligt bor jag och trivs dessutom. Jag undrar hur många saker jag sagt att jag ”aldrig kommer göra” men faktiskt gjort hittills, eller bara i Brasilien.
Nu i veckan som kommer ska jag måla färgglada väggar i folks små skjul, hänga i kyrkan och på fritids, följa med tanterna på yoga, utforska området här och till helgen åker cirka 35 personer från kyrkan (och jag själv) iväg på en liten weekend (ungefär 30 min härifrån) på en fin anläggning med mysiga rum, pool och stora gräsytor.
Har nyss skickat mitt andra rundbrev till Anne och längtar efter att återigen få höra hur alla har det!
Bilder från Gravatá kommer, internet spårar ur nu!
Lämna ett svar