En veckas nedräkning

Den 20 oktober anlände jag till Téofilo Otoni, i delstaten Minas Gerais. En stad med en bra bit över 100 000 invånare. Alltså en pyttestad, knappt synlig sådan, i brasilianska mått mätt. Jag bor på ett så kallat tekniskt landsbygdsinternat – ett internat för elever som bor i Téofilo Otonis utkanter, och har här uppehälle under veckor och helger för att studera tekniska kurser på gymnasienivå. Det är ett trettiotal ungdomar som bor tillsammans med mig här, men många fler finns på skolans område under dagarna. Det är den brasilianska evangelisk-lutherska kyrkan, IECLB, som står som huvudman för internatet och skolan.

Jag har internatet som en utgångspunkt, när jag får uppleva IECLB:s andra verksamheter. Konfirmander, ungdomsgrupper, dansaftnar för den äldre målgruppen, välgörenhetsprojekt och en hel del gudstjänster. Brasiliens storlek är ofattbar, och den evangelisk-lutherska kyrkans stift är även de osannolikt stora. Bara detta stift, Sudeste, vars area upptar de tre delstaterna Minas Gerais, Rio de Janeiro och São Paulo, är större än Sverige, Norge och Danmark tillsammans. Som om inte detta vore nog tar detta storleksvansinne sig ned på pastoratens nivå. Häromveckan åkte jag och prästen Beta 5 timmar hetsig biltur för att hålla i en gudstjänst. I en församling. Och fortfarande i samma pastorat. ”En gång i månaden åker vi hit!”, hojtar Beta glatt.

Jag fann internatet, och i stort sett hela denna andra upplevelse, svår att greppa till en början. Jag förstod inte vad jag skulle göra, jag förstod inte vad som förväntades av mig, och jag förstod heller inte vad hälften av ungdomarna sa när deras munnar smattrade med rappa och blixtsnabba slanguttryck på portugisiska – och endast portugisiska. För på internatet finns heller igen engelska.

En riktigt vinstlott.

Nu återstår fem dagar. Och den svårbegripliga situationen jag fann mig i för några veckor sedan har förändrats. En förståelse har utkristalliserats. Och förståelsen för vad folk säger till mig har även den förbättrats. Det är nog så typiskt att en först i slutet, börjar uppfatta, uppskatta och uppleva tillvaron.

Fem dagar kvar. Fem dagar som ska fyllas med fler kommunikationssvårigheter, men framför allt – med fler kommunikationsmöjligheter. Fem dagar som ska fyllas med efterlängtat besök hos henom i skolkiosken som så intensivt velat bjuda hem mig på middag i veckor. Fem dagar som ska fyllas med några fler ångestfyllda och nervkittlande hej-jag-heter-Erik-presentationer på portugisiska för främmande folk. Fem dagar som ska fyllas med fortsatt undvikande av tusenfotingar, håriga spindlar och skorpioner.

Det här är så väldigt fint, ändå.