Klockan är fyra på natten och jag är fylld av konstiga tidsramar och fortfarande ett jäkla pepp (jag undrar när mitt huvud säger att det är natt?). Vi slog i svensk mark med högsta volym i hörlurarna och skuttade ut ur flygplanet som ystra kalvar, jag kunde allvarligt talat inte hålla i mig. Vi klarade det!
Dessa blir mina sista tankar kring alla dessa människor jag mött, sett, talat med, rört vid och de som rört mig. De som format mig och utvecklat mig dessa månader. Med en lycklig, lättnadens suck kan jag säga att det mesta, den absoluta majoriteten, har varit fantastisk. Jag mött människor som jag aldrig kommer att glömma, jag har fått se sällsynt glöd, engagemang, kärlek och vilja jag avundas och avgudar. Tack alla människor för det, tack för att jag känner och vill!
Jag är tacksam för att jag kunnat växa i mig själv, i mitt skinn, och för dessa ovärderliga erfarenheter. För det dagliga liv jag fått dela och för det jag fått sätta min egna färg på, de avtryck jag bär med mig och de avtryck jag fått chans att göra själv. De kamper jag fått delta i. För alla människor som öppnat famnar, ögon, öron och sinnen. För alla människor som känner. Och för all hjälp. Tack alla unga människor i den världsvida kyrkan, tack alla människor i den världsvida familjen.
Det brinner i mig nu. Och det är jag obeskrivligt och evigt tacksam för.
Lämna ett svar