Livet har i Padre Burgos rullar pa och jag trivs finfint hos min vardmamma nanay Inday. Visst ar jattespindeln pa toaletten och vakthunden som ser ut som om han vill ata upp mig lite laskiga, men det ar i alla fall ingen av dem som attackerat. Sa lange det inte hander ar jag nojd.
Harom dagen akte jag och Felicia till en strand som heter Tangkaan beach och den var en riktig parla. Stranden var en blandning av sand och minimalt sma snackor och vattnet var turkosblatt. Runtomkring fanns palmer och stora, stora stenblock och rakt fram hagrade horisonten.
Det finns vissa stallen dar man inte kan gora annat an att njuta, och detta var ett sadant. Att stillsamt simma omkring i vattnet med regnet pickande pa ryggen, titta pa vackra fiskar och tanka pa allt och ingenting ar underbart. Kanslan av att vara ett med naturen ar enligt mig nagot av det basta som finns. Jag onskar att man kunde spara kanslan i en liten burk och ta fram de ganger da man kanner sig sadar udda och felplacerad. For just dar och da hade jag inte kunnat kanna mig som en mer naturlig och sjalvklar del i Guds skapelse.
Lämna ett svar