Det är inte många gånger i livet jag har varit livrädd. Det är väldigt få gånger jag fruktat för mitt liv, låtit ångesten och paniken ta över både min kropp och mitt sinne.
Få gånger jag börjat tänka hur min familj och mina vänner skulle reagera om jag plötsligt inte fanns mer.
Få gånger jag tänkt ”om båten inte längre klarar av dessa vågorna, vad gör jag då”
Få gånger jag bett till Gud och sagt ”Gud, låt mig bara överleva denna båtfärden, så ska jag för resten av mitt liv vara tacksam för varenda sekund och vart enda andetag”
Det är inte många gånger i livet jag har varit livrädd, ska jag vara ärlig har det nog bara varit en gång. Och den gången var några veckor sedan, i en båt i Filippinerna, på ett hav som inte verkade vilja annat än att stoppa vår färd.
Det var en helt vanlig dag, eller ja nästan en helt vanlig dag. En vanlig dag för att vara en dag på resande fot i Filippinerna.
Jag, Linnea P och två av våra filippinska medresenärer skulle efter några veckor på Leyte bege oss till Bohol för att möta upp de två andra deltagarna Lina och Linnea GB. Vädret var visserligen inte strålande, men vi steg på båten utan oro. Vid det här laget var vi ganska vana vid att åka båt (Filippinerna är ju i princip bara öar) och båten var stor och såg på alla sätt säker ut.
Men när vi kommit ut på öppet hav börjar de jobbigaste två timmarna i mitt liv. Vågorna är så stora och obarmhärtiga att det känns som att vi är mer uppe i luften än i vattnet. Människor skriker, blundar, ber, försöker skratta bort rädslan eller sitter och tittar tomt framför sig. Vissa försöker hitta tryggheten i en annans blick eller famn.
Jag gör alla dessa saker, förutom att skrika, det är jag för rädd för att göra. Jag får samla kraft för att byta korta meningar med mina medpassagerare, munnen är torr och rösten håller knappt. Att le känns nästan omöjligt.
På tvn framför oss spelas det någon action rulle med Brad Pitt, ”World War Z” tror jag den hette. Det är många gånger jag får impulsen att stänga av tvn för det ända som man hör från den är hjärtskärande skrik och fraser som ”överlever jag inte så säg till min familj att jag älskar dem”.
Något som ni nog förstår förvärrade vår situation ytterligare.
Jag bestämde mig snabbt att det bästa att göra är att vända sig om, gräva ner ansiktet i sätet och hålla hårt runt stolen. När vågorna var som värst klängde jag mig fast runt stolen så hårt att fingrarna blev alldeles vita och jag tappade känslan i fingertopparna.
Jag ville bara vara var som helst utan på denna båten. Jag tänkte efter varje stor våg, nu orkar jag inte mer, jag klarar inte en våg till. Men vågorna fortsatte att komma, de struntade i vad jag kände, de är inte beroende av vad vi människor tänker eller gör.
Under dessa två timmar hann många tankar sväva igenom mitt huvud. Många olika känslor hann komma och gå, och komma igen.
Hela jag kändes tillintetgjord, jag var stum och handlingsförlamad.
Men sen hände det något. En tanke grävde sig in i mitt hjärta som först fyllde mig med tacksamhet men som sedan fyllde mig med ilska, frustration och hopplöshet.
-Jag är i alla fall inte en flykting som sätter sitt liv till en betydligt osäkrare båt i ett hav där de inte är välkomna i någon av hamnarna. Jag flyr inte för mitt liv och dit jag är på väg kommer människor välkomna mig med öppna armar. Jag satte inte mitt liv i människors händer som bara ser mig som ett sätt att tjäna pengar. Jag visste att om något skulle hända fanns det både flytvästar och räddningsbåtar. Jag kan simma. Längst där inne visste jag faktiskt att jag inte skulle dö eller att något skulle hända med båten.
Jag ville faktiskt inte skriva detta inlägget. Jag var för rädd, för upptagen av mina egna känslor. Men sen förstod jag att min upplevelse var större än mina rädslor.
För kanske kan min upplevelse få någon att inse vad som händer på Medelhavet. Kan ge någon mod att stå emot de onda krafter som finns runt om i länderna i Europa. Kan ge någon kraft att göra något för att hjälpa våra systrar och bröder i nöd.
Att få någon att förstå att det är människor, precis som du och jag, som sitter i dessa båtarna. Som är lika värdefulla och som har samma rätt till liv och trygghet som oss.
Ta hand om varandra
Kram Felicia Lindberg
Lämna ett svar