Den senaste veckan har jag och Felicia spenderat i det lilla lilla samhället Perez. Här bor inte särskilt många människor, närmare bestämt
2 628 stycken. Samhället består av asfaltsvägen som går igenom det och husen som ligger utmed vägen. Sträckan från den ena änden till den andra är uppskattningsvis en kilometer.
Vi fortsätter att leva filippinarnas vardagsliv. Numera är det för oss helt naturligt att äta med sked och gaffel, färdas med tricycle och duscha genom att hälla vatten över sig med en plastskopa.
Men det är inte bara vardagsliv vi får känna på, absolut inte! I veckan hölls ett jubileumsfirande i Perez för att grundaren till ”staden” skulle fyllt 100 år. Under sitt liv jobbade denne man, som hette Perez, bland annat med filmproduktion och till firandet kom några av de skådespelare som agerat i hans filmer.
Det första ord jag kommer på för att beskriva denna händelse är hysteri. Filippinarna är fotogalna i vanliga fall, men detta var tusen gånger värre. Tjöt som små tonårsflickor gjorde folk också, män som kvinnor, unga som gamla. I vanliga fall är det jag och Felicia som är i fokus för allas blickar och kameror, så det var ganska skönt att det för en gångs skull inte var vi som var orsaken till all uppståndelse.
Själva firandet bestod av en ceremoni där hedersgästerna, det vill säga borgmästaren och andra sådana där viktiga personer, filmstjärnorna och snubben Perez barn, turades om att hålla tal. Det bjöds även på underhållning i form av sång och dans.
När ceremonin sedan var över och det var dags för hedersgästerna att lämna området blev åskådarna lite smått galna igen, precis som vid entrén. Jag och Felicia kände att vi inte ville bidra till hysterin eftersom vi själva tycker det är jobbigt när man inte kan få ha någon som helst form av personlig sfär. Därför valde vi att ställa oss i bakre delen av folkmassan och bara titta på.
Men så helt plötsligt var det någon som tyckte att de två svenskorna måste ju bli fotade med kändisarna, och innan vi visste ordet av det blev vi framfösta och höll armarna om och log tillsammans med stjärnorna. Varenda filippinare där hade gjort vad som helst för att få vara med på den bilden, och där stod vi och smilade som om vi faktiskt visste vilka dessa människor var. I ärlighetens namn hade ingen av oss ens hört talas om dessa personer tidigare. Allt blev verkligen tvärt emot vad vi själva tänkt oss, så det gick inte att hålla sig för skratt. Det blev så himla knäppt så det blev en rolig grej.
Men det var inte slut där. När kändisarna gått vidare började personer i folkmassan titta aningen suspekt på oss. Det är nämligen inte vem som helst som får bli fotad med dessa kändisar, så frågan var om de där två typerna som ju faktiskt inte ser ut som vilka som helst också är kändisar? Som tur är såg vår mycket kompetenta supervisor till att vi snabbt gick därifrån innan någon på allvar fick för sig något.
Filippinerna är ett smått galet land. Att förvänta sig att något ska bli på ett visst sätt är ingen idé. Man vet verkligen aldrig vad som kommer hända, och det är lite det som är tjusningen med detta äventyr. Vissa saker är bara skoj och knasiga, medan andra är tuffa och svårare att hantera. Men jag tror att det finns en mening med allt Gud väljer att sätta i vår väg, och så länge det finns det är det bara att välkomna alla tokigheter med öppna armar.
Bilden som orsakade uppståndelsen
Lämna ett svar