”Lina, Linnéa, hörde ni larmet utanför för en stund sedan? Det finns risk för att floden kommer att svämma över inatt och vi kan tvingas evakuera från vårt hus”.
I söndags drog tyfonen Koppu in över Filippinerna. De starka vindarna och de enorma mängderna regn har tvingat tiotusentals människor att evakuera sina hem och flera personer har dött.
Jag och Linnéa bor i ett av de mindre drabbade områdena. Trots att vi befinner oss i samma land som dem människor vi läser om i tidningarna, så känns det på något sätt ändå så avlägset och så overkligt – fram till i förrgår kväll. En av våra handledare, Shiara, kom då in till vårt rum och sa de ord jag inledde texten med. Vi skulle eventuellt behöva evakuera. Overklighetskänslan var den samma, men plötsligt var det inte avlägset längre. Plötsligt kanske vi skulle vara några av dem siffror på morgondagens nyheter som beskrev hur många människor som skulle tvingas lämna den plats som vanligast är den säkraste, sitt hem. En direkt obehagskänsla fortplantade sig i magen, och ljudet från regnet mot taket som vanligtvis brukar verka sövande på mig, höll mig vaken länge.
Som tur var nådde inte översvämningen vårt hus och vi behövde inte evakuera, vilket jag givetvis är tacksam över. Känslan jag kände igår, känslan av osäkerhet och lätt rädsla, är dock kvar. På sätt och vis är jag tacksam även över den. Jag har en ny förståelse och insikt för andra människors situation, och en ytterligare tacksamhet för allt det jag har i livet.
Jag fortsätter att be för alla de människor som tvingas lämna sina hem, både i Filippinerna och i övriga delar av världen. Må Gud vara med dem, och må dem mötas med kärlek, solidaritet och omtanke från alla de människor de möter.
Lämna ett svar