Jag kan föreställa mig hur det hemma i Sverige bara blir mörkare och mörkare om kvällarna, hur fler och fler löv hamnar på marken och hur folk börjar sno in sig i långa halsdukar och kappor för att hålla kylan borta. Det är så det är i november. Eller snarare, det är så jag är van vid att det ska vara i november. Där jag nu är gassar solen stundtals obarmhärtigt, milslångt ifrån vad jag i vanliga fall skulle kalla novembersol.
Dessa kontraster gör att det uppstår viss konflikt i huvudet. Vissa högtider är så starkt sammankopplade med omgivningen och klimatet att hjärnan ifrågasätter sanningshalten i att det faktiskt är just denna högtid som äger rum, exempelvis alla helgons dag. När traditionerna dessutom är helt annorlunda jämfört med ens egna blir det ännu svårare för hjärnan att acceptera att det är den högtiden det är fråga om. För mig personligen innebär alla helgons dag att man tänder ljus för att lysa upp mörkret och att man i lugn och ro får tid att för sig själv tänka på och be en bön för sina älskade som befinner sig i himlen.
Alla helgons dag på Filippinerna är något helt annat. För det första är det, som alltid, varmt och soligt. För det andra är kyrkogården fullkomligt fullsmockad med människor, precis som alltid när det är något event här. På Filippinerna är gravarna ovan jord, så istället för en gravsten har varje person som en stor kista av cement. De är ofta klädda i något finare material, och på cementkistan sitter en platta med namn och födelse- och dödsdatum. Dessa gravar ligger utspridda huller om buller över hela kyrkogården. Stort blandat med smått, gammalt blandat med nytt.
Alla helgons dag- traditionen ser ut som så att man några dagar i förväg ser till att tvätta och göra graven fin. På själva dagen samlas sedan hela familjen vid graven och man ställer dit stora, praktfulla blomsterarrangemang och tänder ljus. Sedan spenderar man dagen där. Man har med sig stolar att sitta på, parasoll och presenningar som solskydd och såklart mat att äta. För de som inte fått med sig picknickkorgen finns gott om försäljare som kränger allt från korv till Coca-Cola. När man känner för att sträcka på benen kan man gå runt och mingla med de andra familjerna. Över lag tyckte jag att folk såg ut att ha det väldigt trevligt.
Alla helgons dag på Filippinerna innebär inte ljus i mörkret, tystnad och tid för eftertanke. Men det är inte fel eller mindre på riktigt bara för att min hjärna har lite svårt att ta in att det var ett alla helgons dag-firande. I olika delar av världen har vi olika sätt att göra saker på. Det är vad som kallas mångfald, och den är helt fantastisk. Jag menar, tänk vad tråkigt om alla gjorde allt precis likadant. Aldrig något nytt eller överraskande. Det skulle vara som att äta ris varje måltid hela livet. Hemska tanke.
Skämt å sido. Det jag vill ha sagt är att det är hur coolt som helst när man kan få ta del av och känna på en annan människas kultur. Man behöver inte tycka om det nya och annorlunda, men att ge det en chans och utforska åtminstone lite grann kan ge så mycket. Vågar man sig lite längre på den kulturella upptäcktsfärden kommer man förhoppningsvis till den viktigaste insikten av alla: att vi inte är så olika. Trots våra olika sätt att göra saker på är vi alla människor.
Det, mina vänner, är något som är värt att tänka på.
Lämna ett svar