Jag och Linnea GB är nu tillbaka i Manila efter att ha spenderat 4 veckor i vår andra och sista värdförsamling, Rosales. Vi har upplevt en massa helt fantastiska saker men också sådant som varit mycket jobbigt och påfrestande. Självklart så ska en försöka fokusera på det positiva, men det känns också viktigt av att få dela med sig av det som är svårt vilket jag kommer göra nu.
Efter cirka en vecka i Rosales kom först Tyfonen Koppu/Lando. Våra upplevelser från detta skrev jag om i mitt förra inlägg här.
Några dagar efter att tyfonen var över var vi på en dagsutflykt till en stad ett par timmar bort.
På hemvägen kände jag att jag hade lite ont i magen, men reflekterade inte så mycket över då det inte har hört till ovanligheterna att magen inte varit helt kontant. Allt eftersom att tiden går gör det dock mer och mer ont och jag inser att det inte är något vanligt magknip. Efter att ha försökt uthärda hemma en stund bestämmer vi oss för att uppsöka sjukhus, och några timmar senare på sjukhus nummer tre kommer en läkare fram till det jag hela tiden var rädd för; bihanget på blindtarmen är inflammerat och behöver opereras ut. Alla omständigheter var sjävklart extremt jobbiga, men operationen var lyckad. Efter 4 dagar på sjukhus fick jag åka ”hem” igen, med den utposterade blindtarmen i en liten glasburk (då förtroendet för sjukvården är så lågt för en den som bevis), samt en sjukhusnota på 20000 kr. Lyckligtvis är jag försäkrad genom Svenska Kyrkan, och kunde finansiera operationen. Något majoriteten av Filippinarna inte skulle ha kunnat göra, och en inflammerad blindtarm är en vanlig dödsorsak. Sjävklart har en blivit extremt medveten om den enorma ojämlikhet som råder här, men plötsligt blev det så oerhört verkligt och insikten om vad det extremt cementerade klassamhället leder till träffade en med all kraft.
Trots att operationen och allt runt om kring har varit något av det jobbigaste jag gått igenom i livet, så försöker jag precis som med tyfonen se det som en erfarenhet som kan stärka mig i livet. Det är svårt att göra det, men jag har inte så mycket till val. Bredvid Guds ständiga närvaro har Linnéa stöttat mig genom allt det här, och jag är så tacksam över att hon har varit min resekamrat.
Precis som jag inledde med så har vi ju, majoriteten av tiden, upplevt en massa helt fantastiska saker här i Rosales, såsom besök i olika kyrkor, bad i vattenfall, sett en inaktiv vulkan, varit på läger med ungdomsgruppen och en massa mer. Det jobbiga som hände var helt oförutsägbart och inget som någon kunde styra över. Alla människor vi har mött har varit så vänliga och gjort allt för att vi ska känna oss välkomna, och därför kan jag ändå se tillbaka på dem senaste fyra veckorna med en varm känsla i kroppen.
Nu återstår enbart knappa två veckor kvar innan hemfärd till Sverige, men ännu har vi många spännande saker kvar att uppleva!
Lämna ett svar