Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!
Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.
Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.
Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!
Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!
För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!
En av MÅNGA selfies på en av alla skolor
Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz
Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.
Lämna ett svar