2 månader har gått och jag kan knappt tro det. Jag har fått se och lära mig mer än vad jag kunnat tänka mig. Hela första perioden i KwaZulu-Natal var jag bosatt i en glesbygd utanför Estcourt där tid inte spelar större roll och lugnet bara existerar. Men efter ett tag kommer man in i det som med det mesta, men jag måste erkänna att hemlängtan blev mer påtaglig när dötiden blev vanligare och vanligare. Efter första veckan som bestod av orientering i den lilla byn Ephangweni började dem visa mig vad jag skulle få göra och få se. Allt ifrån skolbesök till hembesök i diverse olika byar omkring. Det blev 5 veckor av massa spännande utflykter och upplevelser.
En skola vid namn Kwazamokuhle fick jag spendera en hel del tid på vilket var otroligt givande och intressant. Det är en skola för funktionshindrade barn och klasserna sträcker sig från dagis till 7:e klass och därefter finns det high school för dem som kan. Skolan startade upp 1988 utav svenska missionärer om jag fattade rätt. Hur som helst finns det än idag ett partnership mellan skara stift och denna skola vilket gjorde denna skolan extra speciell för mig. Att åka ner och faktiskt få se och höra om vad svenskar har gjort är fint, även att se hur det sedan har utvecklats och fortsatt betyda mycket för folket här nere.
Jag lämnade KwaZulu-Natal den 9 oktober med gråten i halsen. Att behöva lämna när man precis har börjat känna sig som hemma var inte alls roligt. Men å andra sidan möttes vi alla 4 upp på flygplatsen redo för Kapstaden vilket gjorde allt lite lättare. I Kapstaden fick vi alla tid för reflektioner, bildvisningar och massa utflykter. Vi besteg berg, besökte Afrikas sydvästligaste punkt, testade på deras vin i Stellenbousch. Kapstaden är en otroligt vacker och unik stad med bergen och vattnet men att den var så otroligt europeiskt inspirerad var något jag tänkte på konstant.
Men vidare till nuet. Jag och Emma har nu varit här i Mabopane i en hel vecka. Denna vecka känns mer som 1 månad då vi gör saker KONSTANT. Redan när vi blev upplockade i Johannesburg välkomnades vi utav 20 personer. Sen dess, tisdag den 18 oktober, har vi varje dag mellan 08-18 gjort flertal besök på skolor, sjukhus och blivit bjudna på diverse olika event. Så som konfirmation och grillfester. Här i Gauteng som är Sydafrikask rikaste provins är livet hektiskt och det sker saker efter varandra varje sekund. Jag kan därmed säga att stress är något jag nu får uppleva.
over and out NIKLAS.
(Bilder utlovas när jag har starkare wifi)
Lämna ett svar