Update från Rustenburg

Dumelang!

Nu är det över två månader sedan vi landade i Sydafrika och jag har inte uppdaterat här en enda gång, så jag tänkte att det kunde vara dags nu. Livet rullar på här, och jag lever och frodas. Ibland är tempot lugnt och ibland rusar allt på i en rasande fart, men oavsett tempo får jag uppleva saker och se sidor av detta landet som jag inte hade föreställt mig. Sedan vi kom hit i början av september har jag flyttat runt en del. Vi började med en månad i en liten by på landet i provinsen KwaZulu-Natal, sedan följde en fantastisk semestervecka i Kapstaden och nu är jag inne på den tredje veckan hos min värdfamilj i staden Rustenburg i North Western Province. Där emellan har vi spenderat några dagar i huvudstaden Johannesburg.

Jag trivs otroligt bra där jag är just nu, och jag är så otroligt tacksam för att få vara en del av livet här. En stor och viktig del av upplevelsen har för mig än så länge varit det jag har fått se och uppleva när jag har förflyttat mig och bytt stad. Att förflytta sig inom Sydafrika är olikt allt annat jag tidigare varit med om. Landet har elva officiella språk med tillhörande folkgrupp och kultur, och bara det avslöjar ju att livet rimligtvis bör se olika ut på olika platser. Men utöver det ser människors livsstil och levnadsstandard väldigt olika ut. Sydafrika är Afrikas rikaste land, men på grund av avgrundsdjupa klassklyftor är fattigdomen trots det otroligt utbredd. Landet är en demokrati, men på grund av korruption och djupt rotade maktstrukturer är det allt för många många människor som lever under förtryck och saknar möjlighet att leva sina liv som de vill. Och sedan har vi ju det här med landets historia. Apartheidregimen föll för lite drygt tjugo år sedan, och spåren av denna tiden är fortfarande djupa. Hör om dagen besökte vi en primary school (en låg- och mellanstadieskola driven av staten). På denna skolan går det runt 1500 elever, och alla är svarta. Tydligen går det sällan vita elever på de ”svarta” (kommunalt drivna) skolorna, medan det förekommer att svarta elever går på de ”vita” (privatdrivna) skolorna – om deras föräldrar har råd att betala skolavgiften vill säga. Vi gjorde också ett besök i ett gruvområde med tusentals anställda gruvarbetare och en stor administrationsavdelning. Jag fick berättat för mig att på detta gruvområde är både svarta och vita anställda, men i gruvorna är det bara de svarta som jobbar medan de vita har t.ex ingenjörstjänster och chefspositionerna inom administrationen. I staden där jag bor är det väldigt få områden där svarta och vita lever tillsammans, och speciellt i de fattiga områdena är det omöjligt att hitta vita. Jag pratade också med en vit man om stadens lokala ”public transportations” och han meddelade att han tyvärr inte visste så mycket om den, för att han tog alltid bilen. Raden av exempel är lång, och vad jag vill säga med detta är att trots att segregering och förtryck numera är förbjudet enligt lag och rasismen inte praktiseras öppet återstår det en massa problem. I människors huvuden finns fortfarande tydliga regler för vad som är till för de vita och vad som är till för de svarta, och strukturerna låter sig inte riktigt övervinnas. Vägen till jämlikhet i detta landet är fortfarande så lång.

Varje dag ser jag saker som får mig att fundera över min livsstil. Ibland är det svårhanterligt för att huvudet blir så fullt av intryck och funderingar, men det ger mig så mycket och jag känner mig otroligt tacksam för att jag får vara här och uppleva allt detta!

Lev väl och ta hand om varandra.
Kramar från Julia