Hur galet är inte det ändå? Ännu galnare är att det börjar kännas som vardag. Att ligga i sängen och bara höra att det är något som händer i kyrkan så man går dit och kollar på någon kör som övar. Då kan man försöka hänga med i sångerna eller danserna. Roligt blir det i alla fall!
Nästan varje dag så hänger vi med på någon ”communion” här i församlingen. Församlingen är indelad i mindre grupper där man träffas och har en slags bibelstudie tillsammans för att kunna komma varandra närmare och hjälpa varandra. Ett slags nätverk utanför gudstjänsterna. Dit hänger vi med, ofta tillsammans med våra underbara värdsyskon som översätter det som sägs. Vi får ofta även på knacklig Swahili presentera oss innan det är dags för kollekt.
Efter en ”communion” så gick jag och Helena och pratade på svenska om att det hade varit kul att få hälsa på någon som bodde där vi var på ”communion” då vi bara hälsat på våra närmsta grannar som bor likadant som oss. Det hade varit kul att se hur det såg ut på insidan i fabrikens hus där deras arbetare får bo. Innan vi ens hann prata klart om det så svängde vi in i ett hus och blev bjudna på ”fika”.
Gud hade så käckt fixat det innan vi ens hann be om det.Han visste vad vi ville och behövde och fixade innan vi ens kom på tanken. Det var så härligt! Vi njöt av besöket, vi fick någon slags tortilla chips, rostade jordnötter, bröd med honung och läsk. En bra fika helt enkelt.
Livet flyter på och börjar kännas som vardag. Vissa dagar har vi saker hela dagen, vissa dagrar är det inget planerat förrän på kvällen då blir det slö tid och kanske en omgång kort eller yatzy. Vi njuter av tiden med våra värdsyskon där det kan diskuteras och skämtas, att vinna i kort är det viktigaste av allt. Vems ”lucky day” är det? Vi har lite mer än en vecka kvar här i Kagera Sugar och kommer sakna människorna vi mött här men ser också fram emot nya äventyr!
Varma hälsningar från Ellen!
Lämna ett svar