Det var under mitt sista gymnasieår på samhällsprogrammet som jag första gången hörde talas om Ung i den världsvida kyrkan. Jag tyckte redan då att det lät spännande, men jag hade sen länge planerat att gå ett år bibelskola så jag tänkte inte så mycket på det just då. Ett år senare kom jag dock att tänka på det där utbytesprogrammet jag hört talas om igen. Jag började googla lite och läsa in mig på vad det egentligen handlade om. ”Du får dela vardagslivet, och engagera dig i kyrkan och samhället under tre månader i Brasilien, Costa Rica, Filippinerna eller Tanzania”, läste jag och kände att det här var verkligen mitt i prick för mig.
Efter ett år bibelskola var jag taggad på att få komma in i ett nytt sammanhang och se vad kyrkan och tron kan betyda för andra människor, mycket för att själv få perspektiv och fundera kring vad det faktiskt innebär att vara kyrka. Även formuleringen ”dela vardagslivet” var precis det jag ville då jag faktiskt varit på en kortare resa till Tanzania några år tidigare, men aldrig känt att jag hunnit landa och få dela vardagen med människor där. Jag hade alltså fått en liten försmak av landet och kulturen, men jag ville få leva i det på riktigt. Få uppleva det på riktigt. Jag bestämde mig för att söka och har aldrig ångrat det beslutet.
Efter introduktionskurs, språkkurs och avresekurs och en veckas smått panik över att ”nu händer det(!!!)” satt jag plötsligt på planet med mina tre resekamrater i utbytet, på väg mot tre månader på andra halvan av jordklotet. Vi blev varmt välkomnade av våra kontaktpersoner från ELCT (Evangelical Lutheran Church of Tanzania) och efter en första tid boende på en skola där vi fick en liten introduktionskurs kring landets historia, kultur, traditioner o.s.v. flyttade vi två och två ut i olika värdförsamlingar. Jag och min resepartner, Ellen, hamnade i Kagera Suger Parish där vi bodde i fyra veckor med pastorns familj. Vi delade rum med hans dotter Ainekisha och vi hängde tillsammans i stort sett varje dag och blev nära vänner. Vi fick se kyrkans olika verksamheter, fira söndagsgudstjänster tillsammans och jag gick med i en av körerna. Vi fick även se och besöka andra delar av samhället som t.ex. skolor och en sockerfabrik som låg i närheten. Vi delade vardagen där och för mig var det så värdefullt att bara få sitta tillsammans och laga mat, spela spel, prata och skratta.
Efter vår tid i Kagera kom jag och Ellen till Kaibanja Parish där vi bodde i drygt tre veckor. Under den tiden flyttade vi runt i inte mindre än sju familjer. Det blev en helt annan upplevelse mot för vår förra värdförsamling, men även det var väldigt värdefullt och spännande. Att få chans att träffa så många olika människor och få dela så många olika sorters vardag. Vår sista tid i Tanzania var planerad att spenderas på en av kyrkans skolor, men då jag hade oturen att bli sjuk kom vi dit senare än planerat. Det blev några fina dagar på skolan ändå tillsammans med eleverna. Ett av mina allra bästa minnen är faktiskt därifrån då några av tjejerna på skolan lärde mig att spela netball som är en populär sport i Tanzania. Jag var fortfarande lite hängig efter att ha varit sjuk, men den peppen och den glädjen de hade gav mig tillräckligt med energi för att bara köra. Det var så kul!
Under ett sånt här utbyte lär man sig såklart väldigt mycket. Både om en helt annan kultur, men också om den kultur man kommer ifrån. Jag har mer och mer börjat inse hur fantastiskt det är att vi tillsammans är en världsvid kyrka och att vi får finnas där för varandra, lära av varandra och inspirera varandra. Jag själv känner att jag har fått växa som person, men också i min tro och jag känner en större tillhörighet till kyrkan i stort än vad jag gjorde innan. Jag har börjat bli mer och mer intresserad av internationellt arbete, vilket jag tror kommer påverka mina val i framtiden.
Ung i den världsvida kyrkan har fått betyda mycket för mig. Jag har fått nära vänner både här i Sverige och på andra sidan jorden. Av mina tre händelserika månader har jag nu bara delat en bråkdel, men om du som läser det här funderar om det här kanske kan vara något för dig också, så skulle jag uppmuntra dig att söka och få chans att uppleva tre egna månader som kan ge så mycket. En chans att dela vardag, liv och tro någon annanstans i världen.
Text: Helena Wikström
Lämna ett svar