Den etniska folkgruppen livnär sig på små jordbruk och är uppdelade i mindre stammar som idag främst bor i bergsområden. Barnen och ungdomarna bor nu i små flyktingläger tillsammans med unga volontärlärare för att få fortsätta sin skolgång och för att protestera mot regeringen om vad som händer dem och deras familjer hemma. Eleverna vi pratade med var mellan 12-18 år och volontärlärarna mellan 19-25 år. För att modernisera sig och för att få behålla sin kultur har den etniska folkgruppen startat skolor som undervisar folket i bland annat politiska system, infrastruktur och om hur omvärlden fungerar. Undervisningen är gratis och öppen för alla inom den etniska gruppen. Detta är även en av anledningarna till bombningarna av skolorna då utbildning skall ses som ett privilegium enligt myndigheterna.
Det var väldigt imponerande att så unga människor som aldrig tidigare lämnat sina hem, hade en sån otrolig förståelse för sin omvärld och vad som påverkade dem och varför. Alla eleverna var engagerade i utbildning och i att förstå hur det politiska systemet fungerade i Filippinerna. De förklarade bland annat att USA har stor makt och påverkan över Filippinernas ekonomi och handel, trots att landets självständighet erkändes för 72 år sedan. Det är sedan ekonomin som styr politiken i Filippinerna och det är politikerna som påverkar kulturen och befolkningen. Eleverna menade alltså att om USA inte hade haft ett sådant inflytande över Filippinernas ekonomi hade den nuvarande presidenten och regeringen antagligen aldrig blivit vald. Därmed hade de nuvarande händelserna och diskrimineringarna aldrig hänt den etniska folkgruppen. Ett väldigt intressant ämne att gräva djupare i, men det märks tydligt att Filippinerna och dess befolkning är väldigt påverkade av sina forna kolonisatörer på många sätt.
Under våra samtal med barnen och ungdomarna fick vi höra gripande historier om allt de själva och deras folk varit med om sedan diskrimineringarna började. Berättelser om hur deras klasskamrater, lärare, föräldrar, syskon och småbarn blivit utsatta för saker som ingen människa ska behöva utsättas för. Deras egna gripande historier och hur de själva tillsammans med någon volontärlärare eller någon klasskamrat lyckats ta sig ifrån allt elände hemma. Nu kämpar de för att få fortsätta sin utbildning och samla ihop pengar för att bygga upp sina skolor och samhällen hemma igen. De bedriver även olika kampanjer för att uppmärksamma omvärlden vad de tvingas stå ut med, samt försöker övertala regeringen att få slut på dessa diskrimineringar.
Vi hade massor av intressanta och gripande samtal om mänskliga rättigheter, olika kulturer och syn på världen med barnen och ungdomarna. Jag är verkligen inspirerad och imponerad av dessa unga människor som riskerar sina liv och lämnar sina hem och familjer för att få fullfölja sin utbildning och stå upp för sina mänskliga rättigheter och sitt kulturella arv, trots att de är så unga. Det var helt fantastiskt att få träffa dem och höra deras historier om vad de varit med om. Lika mycket som jag led med dem, överväldigades jag av deras otroliga mod att våga stå upp mot regeringen och sina förtryckare.
Jag hoppas innerligt att deras lidande snart skall vara över och att de ska kunna få återvända hem till sina familjer igen och att omvärlden uppmärksammar vad som hänt dem och hjälper till att stärka deras rättigheter. På grund av det känsliga läget med regeringen och militären gällande den etniska folkgruppen, samt för barnen och ungdomarnas säkerhet kommer jag inte att dela några bilder på dem eller närmare information om deras etniska bakgrund och geografiska område osv. Jag kommer däremot föreläsa om bland annat detta när jag kommer hem igen och där gå in djupare på konflikten och vad den etniska gruppen utsätts för.
/ Amanda
Lämna ett svar