De första två dagarna spenderade vi i Porto Alegre som en en stad lika stor som Stockholm sett i invånare. Där hade vi introduktion med vår handledare i storgrupp innan vi sedan splittrades i par för att åka till våra värdfamiljer.
Jag och min resepartner Inez bor hos en värdfamilj 20 min utanför en liten stad som heter Santa Maria de Jetibá. Här bor ca 37 000 invånare (2010) och de flesta här livnär sig främst genom jordbruk och odlingar. Värdfamiljen jobbar med att plocka en frukt som heter chuchu, på svenska kan man kalla det för pärongurka. Smakar lite som potatis tycker jag. Huset vi bor i delar vi tillsammans med 7 andra familjemedlemmar, det är omgivet av vacker natur i form av höga berg och djupa dalar. Eftersom vi bor långt ute på landsbygden är allt mycket tystare än i de större städerna vi besökt, förutom alla hundar som skäller när det kommer oväntat besök.
Att slängas in i en annan vardag än den man lever i hemma var svårare än jag hade förställt mig. Jag fick snabbt intala mig själv att det som är normalt för mig, är inte normalt för dem. Det svåraste för mig har varit att leva tillsammans med kackerlackor och giftspindlar, speciellt när man vaknar om natten för att det kryper innanför pyjamasen. Eller att man alltid förundras över hur en kackerlacka tar sig in i mitt bagage även fast man har stängt väskan noga kvällen innan. Att duscha kan ibland också vara en utmaning eftersom det gömmer sig krypande varelser mellan kakelplattorna. För mig känns det viktigt och nyttigt att se att människor bor såhär, och även fast jag inte förstår det nu, så kommer jag nog inse i framtiden att jag lärt mig så mycket av det som är jobbigt just nu.
En annan utmaning som vi stött på här är att nästan ingen pratar engelska. Här börjar man studera engelska i årskurs 6, och det är inte riktigt någon som tänker att de kommer ha användning av språket. Extra tråkigt är språkbarriären mellan oss och vår värdfamilj. Vi har väldigt trevligt tillsammans och det är riktigt roligt att försöka förstå varandra med alla möjliga tänkbara hjälpmedel. Men det är också tråkigt att man inte kan ha de konversationer som man så gärna skulle vilja ha tillsammans, det blir mest skratt, men det är ju inte fel det heller.
Någon som hjälper oss sudda ut språkbarriären mellan människor här är vår handledare på plats som är Pastor i stiftet vi bor. Han tar med oss på utflykter och fyller vår vardag med upplevelser och meningsfulla händelser. Vi äter lunch hos olika familjer varje vecka för att lära oss mer portugisiska och få ta del av matkulturen. En typisk brasiliansk lunch består alltid av ris och bönor plus ytterligare en kolhydrat och någon form av kött. När det är bröllop här i stan så serveras det kokta hönsfötter som specialitet.
Ibland besöker vi ett offentligt sjukhus tillsammans med vår pastor för att prata en stund och be tillsammans med patienterna. Det är helt fantastiskt att inse att vi inte behöver tala samma språk för att kunna be tillsammans i gemenskap. Även fast vi kommer från olika länder med olika bakgrund så förstår vi guds språk och kan dela det med varandra.
Vi har fått vara med på olika sorters gudstjänster och verksamheter, stora som små. En kväll firade vi mässa i en privatpersons hem tillsammans med grannarna i närheten. Allt var väldigt enkelt och alla satt på träbänkar eller plaststolar på den lilla verandan. Det är fint att se att man inte behöver något mer märkvärdigt än en platsburk med oblater i och en liten bägare med druvsaft för att dela nattvard mitt ute i ingenstans, med bara mörker som omsluter den lilla men ändå starka gemenskapen som samlats den kvällen runt en glödlampa på verandan. Detta är ett minne som jag kommer bära med mig länge.
Vi har fått dela glädje i form av bröllop där kulturen präglas och människorna blommar ut och vi har fått lära oss att dansa ”forro”. Vi har även fått uppleva sorg i form av en begravning där den avlidne hade blivit mördad av sin svärbror pga ett arv. Även fast vi bor i en liten stad så pågår det väldigt mycket kriminalitet här. Kvinnor och barn misshandlas ofta i nära relationer och knarkhandel hos ungdomar börjar bli ett stort problem. Vi har mött många inspirerande människor som kämpar för bland annat kvinnors rättigheter här i stan. Men som kvinna i detta land kan det vara riktigt farligt att uttrycka sina åsikter och man riskerar att bli skjuten och mördad just bara för att du är kvinna. Människorna som kämpar för rättigheter här är mina förebilder, och en så viktig inspiration för andra. Just nu pågår även ett presidentval i Brasilien och i nuläget står det mellan två kandidater. Favorittippad är den nyligen knivhuggne högerextremisten Bolsonaro, enligt media är han Brasiliens svar på Trump. Han står för att landet ska återgå till militärregim vilket indirekt leder till att befolkningen förlorar sin demokrati, han är emot homosexualitet och uttalar sig väldigt grovt nedvärderande om kvinnor i media. Människor jag möter är riktigt oroliga över landets framtid.
Det har varit en riktigt lärorik första period för mig här i norra Brasilien som börjar närma sig sitt slut. Snart åker jag vidare på egen hand till södra delen av landet där jag kommer få bo hos en annan värdfamilj och dela vardag och kultur tillsammans med dem och min nya församling. Jag ser fram emot detta väldigt mycket!
Hälsningar från Brasilien,
Angelica
Lämna ett svar