Det är klart att jag saknar alla, men det har hela tiden känts ganska naturligt att vara här. Och även om mycket är annorlunda och konstigt, så är det fortfarande mest likheter än skillnader som jag hittar här. Precis som hemma i Sverige äter folk frukost, fast istället för yoghurt och mackor, äts det mest ris och bönor här. Folk går till jobbet, fast här kommer alla försent, barn och ungdomar går i skolan-fast inte nu, för det är strejk här. Och precis som hemma, spenderas ibland kvällarna framför TV:n, men här är det telenovelas som gäller! Det är helt enkelt inte så stor omställning som jag trodde att det skulle vara.
Under förra helgen var vi på besök i en församling i Sarapiquí, tillsammans med Pastor Jonathan. När det stod på schemat att vi skulle dit, hade jag vissa tankar och förväntningar, men som vanligt här, blev det inte alls som jag trodde! Vi spenderade visserligen 15 minuter i kyrkan och den tillhörande trädgården, (medan bilmotorn stod på) men vi hälsade också på hemma hos några medlemmar i församlingen som bjöd på nyplockad frukt, vi hamnade på en häst festival, en ananasodling, en guidad tur i en regnskog och en kakaotour. Jag kan tänka mig att det ser annorlunda ut när det Costaricanska deltagarna åker på utflykt till Skara eller Göteborgs stift…
Idag jobbar jag på Casa Abierta-förskolan som kyrkan har. Vi brukar vara här någon/några dagar i veckan. Det är tre fantastiska kvinnor som jobbar här fem dagar i veckan, tillsammans med de tyska volontärerna och oss svenskar ibland. Barnen är mellan nio månader och 11 år och dom har ett rum att röra sig i. Som ni kan tänka er blir det därför ofta både stökigt och mycket gråt. Under mina första tio minuter här idag, grät fem av barnen. Men dom är också fler än vad dom brukar vara p.g.a. strejken i landet så är det ingen skola just nu, vilket gör att de äldsta barnen som bara brukar vara här några timmar, är här hela dagarna. Som jag skrev förut så finns det fler likheter än olikheter här. Precis som på förskolor hemma så leker barnen. Barnen pysslar några gånger i veckan och dom bråkar om de glittriga pennorna. Dom ramlar och slår sig, men efter några minuter är de på benen igen. Och precis som hemma så hoppar lössen mellan barnen. Och antagligen snart oss också!
Jag tycker egentligen att det är väldigt svårt att vara här. För till skillnad från många av barnen här, så förstår jag att jag åker hem snart och att jag kanske aldrig kommer att se flera av dom igen. Men just exakt i detta ögonblick, när jag sitter och kollar ut över det madrasstäckta golvet där dom sover, så är jag bara tacksam för att jag fick chansen att lära känna så många mysiga och fina barn. Och vem vet, om några år så kanske jag sitter här igen…
Det var allt för mig idag, men vi hörs nog snart igen!
¡¡PURA VIDA!!
Susanna Andersson
Lämna ett svar