Skillnaden mellan landsbygd och stad i Sverige kan vara markant. Jag tänker på orter som Malmö, där jag har bott, och byn Norra Rörum i Skåne bara 5-6 mil därifrån där jag tillbringat somrarna som liten. Människorna, dialekten, värderingar, åsikter, levnadssätt, underhållning och förbindelser ser oerhört olika ut och det kan faktiskt kännas som en kulturkrock trots närheten rent geografiskt.
Att bo med en annan familj kan vara både komplicerat men också otroligt lärorikt. Att familjen sedan lever under helt andra förutsättningar än man är van vid från Sverige med ståtoalett utanför huset, elektricitet som inte alltid går att lita på och inget rinnande vatten gör situationen lite annorlunda. Mat och vatten kokas över eld, pinnar hämtas i naturen och färdigheterna i att få en eld att bestå får tränas upp. Utomhus bräker getterna, och hönsen kacklar ikapp med barnens gråt och skratt. Tänk dig också att det inom familjen finns flera familjemedlemmar som du ska lära känna och bo tillsammans med – era olikheter och skillnader till trots. Och det var det som jag upplevde när jag, tillsammans med min reskamrat, reste till Ihembe, en naturskön lantlig by i Karagwe i norra Tanzania.
När vi klev in i huset genom den knarriga dörren möttes vi av ett vardagsrum. Det var möblerat med tydligt nötta fåtöljer och soffor. Väggarna var prydda med bilder på familjemedlemmar. Det fanns tre sovrum. Den rödjordiga innergården omringades av familjens hus, kokrum, ståtoalett (ett hål i marken) höns-och gethus och ett förråd.
Vi kom till en förhållandevis välbärgad familj i Ihembe men skillnaden mellan vår standard hemma i Sverige kontra deras var stor. Några av barnen hade inga blöjor och nästan dagligen klev man i en liten våt fläck på golvet eller så lyfte man upp småttingarna för att sedan få en blöt överraskning på kläderna. Den tolvåriga dottern axlade ett jätteansvar över småsyskon, daglig städning och med att hjälpa mamman vid matlagning. Maten bestod mestadels av kokt banan och bönor, cassava, som smakar som ett mellanting mellan potatis och kålrot, och ibland ris och fiskgryta.
Vår värdpappa var över 70 år och hade två fruar men bodde numera med sin yngre fru, vår värdmamma (egentligen är väl den första frun en exfru och i Sverige hade de nog varit skilda, men det är så han uttrycker det). Tillsammans hade de 6 barn varav den yngsta var 7 månader gammal. Förutom att ta del av deras dagliga skötsel av jordbruk och boskap och annan verksamhet, samt spendera tid med barnen och besöka vänner och familj i byn, följde vi även med på två bröllop. Ojoj vad vi dansade – och här är man inga stela pinnar inte. På tal om stela pinnar, folket i Ihembe var verkligen motsatsen till det, även när det kommer till det sociala. Vi blev ofta bjudna hem till folk, och de hälsar och skrattar åt en. Låten ”Tetema” blev lite av min signaturmelodi sen dansen på bröllopet och efter det kunde man höra flera bybor spela upp den och rätt som det var stod vi och dansade till den.
Jag har inte nämnt så mycket om vatten än men det dagliga slitet med att få tag på det livsviktiga vattnet har verkligen satt ett djupt spår i mig. Bristen på vatten, ett evigt elände. Hål som grävts i syfte att skapa en ny vattenkälla men utan framgång. Trasiga brunnar, pumpar och tomma gropar där människor annars brukade hämta vatten. Smutsigt vatten som återanvänds. De unga barnen som man kunde se gick långa vägar för att hämta vatten och för att sedan gå den långa vägen tillbaka med den tunga hinken på huvudet. Flera har sina skoluniformer och man kan anta att de kommer direkt från skolan. Vad vi också fått berättat här är att många barn går till skolan utan att äta något och kommer inte hem förrän på eftermiddagen och får äta först då. Men då är det ofta sysslor där hemma som behövs utföras. Som att hämta vatten. Man går överhuvudtaget långa sträckor till fots. En sträcka som vi åkte med bil tog 10-15 minuter, samma sträcka gick flera barn dagligen för att komma till skolan. Vägen bestod av kullar och dalar och många behöver gå i mörkret, utan mat i magen och med faror längs vägen, faror i form av män som kan utnyttja främst flickornas utsatta position.
Min första tid här har varit en ständig bekräftelse på hur orättvis världen är och hur olika problem och bekymmer ser ut globalt sett. Jag tänker på mig själv och mina sju syskon och vår mamma och pappa, hur hade vår konstellation sett ut om vi vuxit upp här i Ihembe? Hade verkligen alla syskonen överlevt? Hade jag haft möjlighet att ägna mig åt teckning och målning och kunnat diskutera provocerande samhällsteorier? Hade jag haft barn, varit gift och haft en kropp stark som en oxe efter allt jordbruksarbete, vattenbärande, tvättande och omhändertagande? Eller kanske en kropp trött och sliten på grund av för näringsfattig och liten mängd mat att äta? Jag tänker på kulturer och subkulturer som skapas utifrån levnadssätt, miljö och välstånd och som stöper och formar människan. Och hur påverkad man blir i sin kontext och miljö.
MEN, jag tänker också på den lycka jag sett mitt bland det tuffa och det får mig att tänka på hur man kan hitta lycka i det lilla och vad lycka egentligen är. Att känna lycka i tryggheten att ha familj och vänner eller glädjas av underhållning som dans och musik känna sig sedd och älskad i kyrka och tro. Fenomen som inte är materiellt som kan generera riktigt lycka, tröst och glädje!
En kort men intensiv sammanfattning av mina tankar och intryck under mina första veckor i Ihembe village i Tanzania.
Teresia Loive
Lämna ett svar