Vart ska en börja? Så mycket intryck och upplevelser på så lite tid. Vi har enbart varit här i Manila, Filippinerna, i fem dagar men trots detta är hjärnan redan full av livslånga lärdomar och ögonöppnande möten. Huvudstaden är en stad som har mer invånare än hela Sverige. Med andra ord är det alltså människor överallt och att lyckas ta sig fram oskadd i trafiken känns mer som ett lotteri än en skicklighet. Heldragna linjer är självklart enbart en rekommendation, människor som går mellan körande bilar är vardag och att lägga i handbromsen mitt på motorvägen är som rutin när alla 8 filer är helt stillastående till följd av alla trafikanter där samtliga tänker ”jag går först” och ”här kan jag klämma mig in”. Det var en verklighet som jag inte var beredd på, en verklighet som gör att vår GPS beräknade 20-minuters biltur, blir till en tur på 2 timmar med den absurt tjocka trafiken. Men allt funkar. Detta är människors vardag. Mellan alla motorcyklar som slingrar sig igenom bilköerna och människorna som bor på refugerna så är det en verklighet, en verklighet som vi får möjligheten att uppleva. En verklighet som är så långt ifrån den jag är van vid här hemma. En verklighet som jag aldrig kunde ha föreställt mig, trots att jag verkligen försökte förbereda mig mentalt.
Något jag heller inte var helt förberedd på var att få uppleva ett äkta och otroligt varmt bemötande, vart man än sätter sin fot. Människorna här är så otroligt snälla och glada mot oss. Ja, vi får blickar överallt och har till och med blivit smygfotograferade massvis av gånger. Men det förstår jag, jag hade gjort detsamma. Vi upplever verkligen folks nyfikenhet på både oss och Sverige. Så många frågor har besvarats och ställts, ett utbyte som sker konstant med alla olika människor vi träffar. Allt från skolbarnen i slumområdena till ärkebiskopen i IFI (Iglesia Filipina Independiente), alla ställer frågan om hur världen fungerar i Sverige.
Jag känner att jag har lärt mig mer om mitt eget land under dessa fem dagar än vad jag någonsin har gjort i mitt liv. Nyfikenheten hos alla inblandade partner smittar verkligen av sig och jag upplever att jag redan nu växt i mig själv.
Hittills har vi haft våra första möten med vår värdkyrka IFI och Filippinerna i stort. Vi har bland annat fått medverka på mässor i den nationella kyrkan hos IFI här i Manila. Vi har fått se IFI:s verksamhet med olika kyrktrappor för kvinnor, män respektive ungdomar. Vi har även fått turistat runt Manila och lärt oss om Filippinernas historiska kamp för självständighet. Vi har fått gå i slumområdena och kåkstäderna där människor lever i fattigdom och där samverkan blir livsavgörande. Vi har fått föreläsningar om barns utsatthet i landet samt journalisters kamp för yttrandefrihet i ett land där mänskliga rättigheter inte är en självklarhet. Men vi har även fått uppleva ett extremt framtidshopp på gräsrotsnivå. Vi har bland annat fått se skolverksamhet för barnen i slumområdena där slumområdets befolkning tillsammans skapar en möjlighet för barnen att lära sig grundläggande kunskaper, såsom att läsa och räkna. Vi har även fått se ekumeniskt samarbeten för katastrofförebyggande insatser i Filippinerna och att IFI är en slagkraftig röst i HBTQ+ frågor och kvinnors rättigheter i samhället.
Att ha fått se allt detta med egna ögon har gjort oss alla väldigt berörda men även upprörda av sanningen om världen vi lever i idag. En hel bergochdalbana av känslor som konstant amplifieras av all kunskap och ögonblick som vi får ta del av. Men vi har mycket kvar att se och lära, så tills vidare… Mabuhay!
/Julia
Lämna ett svar