Vi kliver av planet i Entebbe och möts av 30 graders värme. Vi tas emot av vår handledare Merabu med en kram. Hon har åkt i 7 timmar bara för att hämta oss för att se till att vi kommer fram till Kayanga i Tanzania. Längs vägen ser vi massor med bananträd, hibiskusblommor och människor. Det är väldigt torrt, regnperioden har inte börjat än och det verkar som att den är senare än vanligt. Men det är väldigt fint här, med höga berg och många träd. Vi kommer fram till hotellet i Kayanga när det har mörknat, och då går strömmen. Det gör det ibland. Så det är bara att plocka fram ficklamporna. Vi får varsitt stearinljus att tända i våra rum. Solceller finns på vissa ställen för att erbjuda lite belysning vilket är bra då det finns gott om sol här.
Nu har Jag, Eleonor, Ida och Maria spenderat två veckor i Karagwe stift. Första veckan innehöll en introduktion till maten, landet, kulturen och kyrkan. Dagen efter vi landade fick vi delta på en gudstjänst följt av en sångfestival i kyrkan i Lukajange, som höll på i 8 timmar. Tydligen hålls denna festival en gång om året, då de olika församlingarna i Karagwe Stift möts och tävlar i sång och dans. Så det var roligt att vi hann med att se detta. Att få se hundratals människor delta i sång och dans är en skillnad mot de annars lite tysta och ibland lite tomma kyrkorna i Sverige.
Och apropå kyrkor, så byggs det fler och fler här. Nästan vart vi än kommer så får jag träffa församlingsmedlemmar som med stora leenden och mycket entusiasm vill visa det nya kyrkobyggandet. I Ngara, där jag och Eleonor just nu befinner oss, så bygger församlingsborna i Kanazi sin egen kyrka för hand genom att bära stora stenar på deras huvuden under solens starka sken. En tanke fäster sig i mitt huvud, hur märkligt det är, här i Karagwe stift får inte alla församlingsmedlemmar plats i kyrkorna för det är så många besökare och för få kyrkor. Medan i Sverige har vi många och stora kyrkor i relation till hur många som besöker dem.
Vi har träffat alla möjliga människor, allt från familjer som har det gott ställt och arbetar vanliga 9–5 jobb till ensamstående mammor eller fattiga familjer som inte har möjlighet att ge pengar till kollekt och i stället kanske ger en påse med bönor, en klase bananer eller ett ägg till kyrkan. En gemensam nämnare är att dessa familjer ger obekymrat vad de kan, och gärna mer än så. Och så fort de får syn på nya gäster slår den otroliga generositeten till igen, och det är inte ovanligt att vi får åka ifrån gudstjänsterna med en eller flera gåvor.
Sammanfattningsvis har det varit 2 veckor med massor av intryck, som både vart positiva men som också lett till vissa skuldkänslor hos mig. I Karagwe försörjer 96% av invånarna sig på småskaligt jordbruk, till stor del banan, cassava, potatis, majs och hirs. Men människorna drabbas av längre torrperioder och oförutsägbara regnperioder som leder till att växter vissnar och djuren inte har något att äta och dör. Som i sin tur har ödesdigra konsekvenser för familjerna. Men folket i Tanzania visar på extrem resiliens och drivkraft på att anpassa sig och förbättra sin situation. De arbetar ihärdigt med att utbilda personer att effektivisera jordbruket, spara på det regnvatten som kommer och dessutom försöker minska sitt klimatavtryck. Jag kan inte göra annat än att häpnas. Jag ser fram emot att lära mig mer, det finns så mycket kvar att se!
/Hanna
Lämna ett svar