En eftermiddag åker vi ut på sightseeing och får syn på bönder som plogar risfältet i gassande solsken. Vi stannar och frågar om vi får hjälpa till, och det hela slutar med att vi får rida på filippinska vattenbufflar. En annan dag, på väg hem från att ha ätit lunch hos en församlingsmedlem, ser vi en flicka som rensar en padda under ett plåttak. Familjen märker att vi är nyfikna och tar fram en hel hink med paddor som de fångat i regnet. Vi köper några och tar hem dem levande i en plastpåse. Till kvällsmat serverar vår värdmamma paddgryta och grisinälvor med ris.

Dessa situationer är bara två exempel på en normal dag i Filippinerna. Det är intressant hur man har slutat förvånas. Hur det som först var så annorlunda från ens tidigare vardag faktiskt har blivit själva vardagen. Att knapra på grodben till middag, att gå på toa utan spolknapp och toapapper, att inte ha varmvatten, att duscha genom att hälla vatten över sig med en skopa, att dela rum med ödlor och kackerlackor och att äta ris till VARENDA måltid. Listan kan göras lång.

Det finns så mycket som man i den svenska vardagen bara tar för givet. Till att börja med att vi lever i ett välfungerande demokratiskt samhälle där alla har chans att lyckas. Bara att ha tak över huvudet och att få gå i skolan kan vara ett privilegium i Filippinerna. Små saker som att kunna trycka på en knapp för att tvätta kläderna är en extrem lyx.

Med det sagt hävdar jag verkligen inte att livet här på något sätt är sämre. Däremot är det annorlunda. Även om Filippinerna i många fall är ekonomiskt fattigare än Sverige, är landet rikt på så många andra sätt: i skratt, gästfrihet, generositet, omtanke och kärlek.

Jag ställer mig ofta frågan om vi i Sverige har glömt bort vad som är viktigt i livet. Har vi längre tid att faktiskt vara närvarande i nuet?

Kanske? Jag vet inte. Det jag vet är att när jag väl kommer tillbaka till Sverige kommer jag visa extra uppskattning åt spolknappen på toaletten.

/Nadja