I ett antal inlägg framöver presenterar årets svenska deltagare i Ung i den världsvida kyrkan sig själva. De är på sina utbyten under september till november. Här möter du Charlie Palmqvist som reser från Linköpings stift till Tanzania, Bukoba.
”Tänk om dessa väggar kunde tala” – Tage
”Tänk om dessa väggar kunde cykla” – Hasse
Att sitta fast i sina egna perspektiv och nerkörda tankebanor känns vanligt. Lite för vanligt. En vardag kantad av privilegier gör att man lätt tappar känslan för proportioner. Proportioner för hur mycket vi har att vara tacksamma över, hur vi uttrycker denna tacksamhet eller vad som egentligen är riktiga problem. Så roligt ska vi väl inte ha det.
Mitt namn är Charlie. Jag är 19 år gammal och kommer från Tranås, en ofta kallad ”lagom” stor stad i norra Småland, tillhörande Linköpings stift. Min vardag har jag hittills fyllt med teater, skrivande, jobb på turistbyrå eller biograf och umgänge med familj och vänner. Nu ska jag snart få dela någon annans vardag. Om endast ett par veckor bär det av till Bukoba i nordvästra Tanzania för tre månader av upptäckande, utveckling, församlingsliv och äventyr. Jag skulle kunna skita på mig av nervositet.
Efter att ha tillbringat ett år som trainee i min hemförsamling har jag fått fördjupa både min tro och mitt intresse för att möta människor. Båda delarna tar jag med mig och ser fram emot att ytterligare få pröva någon helt annanstans i världen.
Det är med en skräckblandad förtjusning jag längtar till detta.
Den nya plats jag kommer få lära känna kommer nog skilja sig enormt mot hemma men likheterna lär vara ännu fler. Det är med en skräckblandad förtjusning jag längtar till detta.
Jag har alltid haft lätt för skolan och för att lära mig saker. Men allt kan man inte lära sig i skolbänken utan enbart genom att själv uppleva det. Tydligen. Så nu kör vi!
Vi hörs igen!
– Charlie Palmqvist