I ett antal inlägg framöver presenterar årets svenska deltagare i Ung i den världsvida kyrkan sig själva. De är på sina utbyten under september till november. Här möter du Emelie Sturesson som reser från Växjö stift till Tanzania, Bukoba.
Jag heter Emelie Sturesson och i höst väntar något helt nytt för mig: tre månader i Tanzania genom kyrkans utbytesprogram. Bara att skriva de orden känns lite overkligt. Det är en ära att få vara med – och ett äventyr som jag vet kommer att forma mig – men också något jag kliver in i med en hel del pirr i magen.
Jag kände att jag ville kliva utanför den bubblan.
Jag sökte till utbytet för att jag ville utmana mig själv och lära känna världen på ett nytt sätt. Det är lätt att stanna kvar i sina vanliga mönster, med vardagar som rullar på i trygg takt. Jag kände att jag ville kliva utanför den bubblan. Jag ville få möta människor på riktigt, inte bara genom nyheter eller reseberättelser, utan genom att dela vardag, erfarenheter och tro. Och nu står jag här – med resväskan snart packad och känslan av att jag egentligen inte riktigt vet vad jag ger mig in på.
Jag ville få möta människor på riktigt, inte bara genom nyheter eller reseberättelser, utan genom att dela vardag, erfarenheter och tro.
Hemma i Sverige vet jag ungefär hur allting fungerar. Jag har mina rutiner, min favoritmugg till morgonkaffet och min vardag där jag kan läsa en buss tidtabell utan problem. I Tanzania blir det annorlunda. Där väntar en kultur jag inte kan särskilt mycket om ännu, ett språk jag bara kan några enstaka ord på, och en vardag jag inte själv styr över. Bara tanken gör mig både nervös och förväntansfull på samma gång.
Samtidigt vore det oärligt att säga att jag inte är orolig. Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag inte förstår?
Jag åker inte som turist, utan som gäst. Det vill jag påminna mig själv om ofta. Jag vill försöka lyssna mer än jag pratar, våga ställa frågor och lära mig av de människor jag möter. Jag vill vara nyfiken, även när jag känner mig osäker, och öppen för allt det oväntade. För jag tror att det är just i de där små ögonblicken – i samtalen över en måltid, i skrattet som bryter språkbarriärer, eller i vardagliga sysslor som ser helt annorlunda ut än hemma – som de största lärdomarna finns.
Samtidigt vore det oärligt att säga att jag inte är orolig. Tänk om jag gör bort mig? Tänk om jag inte förstår? Eller tänk om jag blir den som konstant saknar svenskt kaffe och lingonsylt? Men kanske är det just i det osäkra som jag kan växa. Jag vet att jag kommer att hamna i situationer där jag känner mig helt vilsen – och det får vara så.
Kanske lär jag mig mer swahili än jag tror. Kanske upptäcker jag sidor av mig själv jag inte visste fanns.
Det jag ser mest fram emot är mötena. Att få sitta ner med människor och lyssna till deras berättelser. Att få dela vardagen, även om den ser annorlunda ut än den jag själv är van vid. Jag hoppas på samtal som ger mig nya perspektiv, på vänskap som växer fram, och på att lära mig saker om både världen och mig själv. Jag ser också fram emot alla små överraskningar längs vägen – sådant jag inte kan planera för.
Och vem vet, kanske hittar jag en ny favoriträtt (eller åtminstone något jag kommer prata om i flera år framöver). Kanske lär jag mig mer swahili än jag tror. Kanske upptäcker jag sidor av mig själv jag inte visste fanns.
En sak vet jag redan nu: jag kommer hem med fler berättelser än vad jag någonsin kan få ner på papper – och garanterat fler än vad jag får plats med i resväskan. Men det känns faktiskt som den bästa sortens övervikt att bära med sig.
– Emelie Sturesson