Mubahay!
Det är inte bara en hälsningsfras utan en lovprisning till Gud. Här på Romblon där vi befinner oss just nu kan man känna det – en helighet som finns – inte bara i kyrkan utan också i vardagen.
Vi har varit här i strax över en vecka, varje dag påminns vi om hur liten den svenska kontexten är! Här upplever vi nya saker hela tiden: en kollektiv gemenskap där man hjälps åt, ny mat och ett sätt att möta livet med kärlek, respekt och mycket humor. Romblon kan beskrivas med orden: exotiska frukter, tropiskt klimat och paradisstränder. Det har blivit en del av vår vardag. Det skulle vara konstigt att peka ut enskilda personen som är vänliga mot oss, för alla är det. Men vi vill ge en serenad till vår underbara värdfamilj och ungdomskompanjon. Vi är evigt tacksamma för möjligheten att få lära känna dessa fantastiska människor på djupet.
Här upplever vi nya saker hela tiden: en kollektiv gemenskap där man hjälps åt, ny mat och ett sätt att möta livet med kärlek, respekt och mycket humor.
En av våra aktiviteter som vi har fått uppleva här var att besöka ”Pato-o luway association” Ett kooperativ där bönder gått samman för att öka det ekonomiska förutsättningarna för sina familjer. Bönderna är otroliga hantverkare och skapar traditionella kvastar av tigergräs, som sedan säljs sedan på den lokala marknaden. Innan kooperativet bildades gjorde varje familj egna kvastar för försäljning men genom att gå tillsammans har man skapat en tryggare och mer lönsam produktion!
Vi sitter i deras verkstad – den är öppen och luftig, en flod rinner förbi bredvid och runt omkring springer barn, hundar och hönor – när det berättar om processen. Hur det går rakt upp på ett berg för att odla och skörda tigergräs. Hur det torkar och skakar av blommorna från gräset, separerar stråna från stammen för att sen skapa ett handtag och binda borsten. Ni kan nog förstå att denna process tar sin tid och speciellt när man gör varje steg för hand.
Det berättade för oss att det fanns två saker som det önskade sig. En slipmaskin och en maskin som skakar av blommorna. Det är nämligen de två processer som kräver längst tid. Det är så i inspirerande att får möta människor och dess handlingskraft, som förbättrat livet för sin egen och andras familjer.
Rena stränder, vägar och byar, en vision som syns i horisonten men som ännu inte är verklighet. I det stilla morgonljuset syns i stället resterna av nattens oväder med högar av plast, förpackningar och kvarglömda skärvor av konsumtion. Vem bär skulden och varför ser du ut så här? Egoistiska och nonchalanta människor som inte bryr sig om miljön och klimatet? Brist på val eller bara ett hjul som en gång börjat snurra och som ännu inte slutat? Riktigt så är det inte.
Rena stränder, vägar och byar, en vision som syns i horisonten men som ännu inte är verklighet.
Är det något annat som gör att de filippinska stränderna, vägarna och byarna ofta är fyllda av olika typer av plast och skräp? Ljudet av lekande barn som tidigt på morgonen hoppar runt och skrattar. Så är det även hemma i Sverige. Kanske är vi mer lika än vad vi tror. Ansikten som nyfiket kollar på de två nya invånarna på ön. Roliga som de ser ut med skägg och ljus hy.
Kanske undrar de vad vi lekte när vi var barn, om deras lek liknar våra. Det ör inte omöjligt att flera lekar påminner om varandra. Men en sak som tydligt skiljer sig är att här blandas skratt med soppor och plastpåsar med drömmar i vinden. I barnens ansikten syns glädje, men Sverige har vi inte vuxit upp med att leka på stränder fyllda med rester av engångsartiklar och plastförpackningar. Allvaret kräver mer än en tanke, det kräver handling, förståelse, och förändring.
Under en av de aktiviter vi varit del av fick vi svaret. ”Coastal clean-up” är ett årligt återkommande koncept där människor över hela ön samlas på stränderna för att just städa. De förs statistik över vilken typ av skräp som hittas, som sedan används för att fortsätta hållbarhetsarbetet långsiktigt. När tyfoner och stormar blåser över samhällena flyger skräpet med. Förpackningar som kastats flera kilometer bort kan hamna på stranden och under de bara fötterna. Det är inte människornas egoism som är roten till problemet. Det är den bristande möjligheten och prioriteringen att säkra sitt skräp från stormen.
Enorma insatser behövs genomföras varje gång ett oväder härjat. Genom att förändra produktionen och förebygga att återkommande typer av skräp hamnar på stranden, som exempelvis engångsartiklar och förpackningar, kan företagen och staten vara med och påverka. Samtidigt finns det en annan fråga att besvara. Hade du själv prioriterat att säkra ditt skräp om en storm härjat? Har du inte möjligheten att göra det, exempelvis på grund av fattigdom? De nedskräpade stränderna är inte enskilda personers fel. Det är ett problem för samhället här, som tampas med både fattigdom, prioriteringar och stormar.
För bara några dagar sen fick vi följa med en präst på ”sick visitation” hembesök för det i församlingen som är sjuka eller för gamla att ta sig till kyrkan.
För bara några dagar sen fick vi följa med en präst på ”sick visitation” hembesök för det i församlingen som är sjuka eller för gamla att ta sig till kyrkan. Vi blir satta i kyrkans personliga bil utan en aning av vad vi ska möta. Den dagen vi fick följa med var det tretton hem som skulle besökas, tretton olika familjer med olika förutsättningar, några hem var stora och ståtliga och några var bara skjul, men det som förenade dem var kärleken och gästfriheten. Vi fick hjälpa att dela ut nattvarden, stunder av helighet på det mest oanade platser. Jag skulle kunna förnimma den vikt dessa hembesök har för församlingen. IFI kallas ”De fattigas kyrka”. Jag förstod det inte innan, men jag fattar nu att hela kyrkans identitet är en gemenskap där alla ska få plats och var och ens behov bli bemötta. Det är välsignat att få vara del av en gemenskap en kyrka där kyrkan ser till att församlingen får ta del av gemenskapen från Gud!
– River och Ola
