Mabuhay!
Nu har jag (Alice) och Alma varit i vår värdförsamling St. Dominic de Busman lite mer än två veckor, och det som först kändes helt nytt börjar nu bli vår vardag.
När vi efter en vecka lämnade Manila och de människor vi lärt känna där, inklusive de fyra andra utbytesdeltagarna, började vi undra lite vad vi gett oss in på. Värdmammorna som vi flyttade in hos kan inte så mycket engelska och toaletten har ingen spolknapp. På tomten bor höns som börjar låta 03.00 på morgonen och hundar som skäller varje gång vi kommer hem. Trots att vi tidigare förberett oss på att vår vardag nu skulle bli annorlunda var det lite av en chock när det väl hände. Men sen gick det ganska snabbt och sakerna som först känts jobbiga blev helt naturliga.
Men sen gick det ganska snabbt och sakerna som först känts jobbiga blev helt naturliga.
Jag tror att det som gjort att det gått så pass fort att anpassa sig här är att vi spenderat så mycket tid i kyrkan. Prästen som handleder oss bor med sin familj intill kyrkan och där hänger många av ungdomarna i församlingen varje dag. På vardagarna går de dit efter skolan och på helgerna är de i kyrkan både lördag och söndag. Prästen brukar säga att han har betydligt fler barn än sitt eget.
Alla har verkligen välkomnat oss med öppna armar och är väldigt gästvänliga.
All spenderad tid i kyrkan har gett mig och Alma ett sammanhang. Det beror inte bara på ungdomarna utan också för att prästen känner så otroligt många här. Han vet i princip var alla församlingsmedlemmar bor och vad de jobbar med. På så sätt har vi mött otroligt många i församlingen utöver dem vi mött på mässorna på söndagar. Alla har verkligen välkomnat oss med öppna armar och är väldigt gästvänliga. Ibland blir vi erbjudna väldigt mycket mat så vi har lärt oss att säga “busog napo ako” (jag är mätt på filippinska). Filippinarna gillar att ta ett snack på förmiddagen och eftermiddagen mellan måltiderna och det kan till exempel vara pizza. Vad som helst är ett snack så länge det inte serveras ris.
Ungdomarna i församlingen deltar som “altar servers” (altartjänare) på mässorna på söndagar. Det innebär att de assisterar prästen och bär ljus med mera. Det brukar vara runt femton altartjänare och de rör sig som en koreograferad dans. Jag och Alma sa att vi gärna skulle delta och så blev det! En skräddare mätte oss för att sy upp våra dräkter, och vi deltog i en ceremoni ledd av biskopen för att bli välsignade. Så nu är vi redo att tjänstgöra som altarservers!
Ta hand om er!
Paalam! (Adjö!)
– Alice och Alma
