Mabuhay från Filippinerna 🇵🇭
Jennifer och Jonna här!
Vi har nu spenderat fem veckor i Filippinerna, och varje dag har givit oss nya upplevelser och erfarenheter. Listan är lång. Med tidiga mognar och sena kvällar har vi hunnit med en hel del. Vi har testat att rida på vattenbufflar, vara altartjänare, fiskare, baristor, badat i strömt vatten, deltagit i många och långa gudstjänster och möten – men framför allt sjungit karaoke!
I en stor befolkning med djupa klassklyftor lever människor i helt olika verkligheter. En särskild vardag vi fått inblick i är den inom Aeta-samhället. En tidig morgon lämnade vi hemförsamlingen för att bege oss till bergen i Florida Pampanga. Vi möttes av nyfikna ögon, och en undran som var högst ömsesidig – vilka är dessa?
Aeta-folket är en del av den filippinska ursprungsbefolkningen som trots förtryck fortsätter sin kamp för att bevara sin mark och identitet. Aeta-folket lever främst av jakt, jordbruk och naturens resurser. Därför är deras mark avgörande för dem, eftersom den är grunden för deras försörjning och liv. Korruptionen och regeringens maktmissbruk har inte gått att undgå, och människor i samhällets marginaler är särskilt utsatta. En befolkning som tidigare levt i ro hamnar i kläm i takt med samhällsutvecklingen och klimatförändringarna.
Aeta-folket är en del av den filippinska ursprungsbefolkningen som trots förtryck fortsätter sin kamp för att bevara sin mark och identitet.
Vi spenderade två dagar och en natt hos dem, med bakgrundsljud av skratt, grodsång, regn och sprakande eld. Ett oväntat lugn infann sig trots att de säkerhetsåtgärder vi aktivt använder till vardags var högst frånvarande.
I kontrast till vardagen hemma, där vi låser dörren om oss, finns här inga dörrar att stänga. Maten äts med händerna, placerad på bananblad. Utrustade med pannlampa och paraply gick vi ut i mörkret för att hitta en plats bland träden att använda som toalett. Natten avslutades på enkla träplankor, skyddade av myggnät.
I kontrast till vardagen hemma, där vi låser dörren om oss, finns här inga dörrar att stänga. Maten äts med händerna, placerad på bananblad.
När man först kom dit var det lätt att se allt som de inte hade. Rinnande vatten, elektricitet, toaletter eller madrasser att sova på. Men den som har lite är tacksam för mycket, och talesättet ”i det enkla bor det vackra” blev en påminnelse.
Det är med stor sorg som vi lämnar diocese of Rizal and Pampanga, men ”hanggang sa muli”, på återseende. Nu börjar nästa äventyr. ❤️
– Jonna och Jennifer
