Nu har nästan två månader passerat i Tanzanias landsbygd och oj vad det har varit roligt och givande! Om jag ska vara ärlig har jag knappt haft någon hemlängtan alls och jag tror det beror på hur välkommen och önskad man känt sig här.
Samtidigt är det svårt att blunda för de många skillnader som är med livet här i jämförelse med det jag är van vid i Stockholm. Om man går in på google och söker “Tanzania” så är det en väldigt smickrande bild som kommer upp. En blandning av safaridjur, paradisöar och ståtliga skyskrapor i enorma Dar es Salaam.
90 % ut av alla i regionen jobbar med jordbruk och för många är sina plantage än av de få saker som man äger.
Men den verkligheten är det nog få av alla Tanzanier som upplever. I Karagwe där vi befinner oss, som är en ganska fattig och glesbebodd region i nordvästra Tanzania ser det väldigt annorlunda ut ifrån bilderna. 90 % ut av alla i regionen jobbar med jordbruk och för många är sina plantage än av de få saker som man äger. Den statliga närvaron är till synes väldigt låg. Sådant som hela vägar och rena gator får människorna själva ta ansvar för, vilket i många fall är svårt. Men trots de många utmaningarna är det ett glatt, stolt och tacksamt folk man möter. Något som har varit både hoppfullt och styrkegivande att se.
I den lilla byn Kibanda – långt ifrån tätbebyggda områden – bodde vi (Elias, Tilda, Nathalie och jag) hos våra första värdfamiljer i tre veckor. Byn är omringad av berg på alla sidor och är symboliskt och fysiskt ganska isolerad från omvärlden. Kibanda har varken tillgång till elledningar eller rinnande vatten. Men detta stoppar inte dessa ihärdiga människor från att leva sina liv.
Eftersom solceller fortfarande håller på att byggas ut i det svenska samhället var det förvånade att denna Tanzaniska by ligger steget före oss.
Här har man istället fått lösa sina behov på annat sätt. Om man kollar noga ser man att nästan varenda hus, oavsett hur stort eller litet det är, har en eller flera solceller på taket. Det är nämligen så alla hushåll får sin el. Eftersom solceller fortfarande håller på att byggas ut i det svenska samhället var det förvånade att denna Tanzaniska by ligger steget före oss. Hos de familjer jag bodde hos fanns också en eller två vattenbrunnar. Här samlas allt det regnvatten som takrännorna på husen får ihop. På så sätt lever många i byn bekvämt trots bristen på hjälpmedel som för oss är självklara.
Identiteten i Kibanda ligger dock i något annat än det jag tidigare nämnt, i jordbruket, eller det man här kallar för “Shamba”. Om man kollar på byn uppifrån himlen ser man att majoriteten av ytan är täckt av gröna trädkronor från massvis med banaplantor. Min första värdfamilj som bodde i Kibanda äger en mark på uppskattningsvis 3-4 hektar. Av denna mark är kanske 90 procent täckt av bananplantage. Resterande yta delas ut av potatis, bönor, kassava, kaffeträd och några betesdjur. Shamban är både det som genererar mat och inkomst till familjen. När man i andra samhällen avgör någons “status” på deras bil eller hus, är det här storleken och utseendet på Shamban som bestämmer.
Det var en häftig känsla att sicksacka sig runt i banandjungeln i jakt det rätta trädet att skörda.
En dag när den aktivitet vi skulle göra blev inställd fick jag möjligheten att följa med Leonald, den äldsta sonen i familjen på hans dagliga arbete. Detta innebar då självfallet en dag i Shamban. Det var en häftig känsla att sicksacka sig runt i banandjungeln i jakt det rätta trädet att skörda. Stolt blev man också när jag efter många om och men lyckades fälla mitt första träd.
Efter att vi skördat var det dock dags för den mindre roliga sysslan att ta bort gamla trädrötter. Den sysslan var inte lika rolig men upptog majoriteten av arbetsdagen. När dagen var slut kunde man nöjt sjunka ner i soffan med en varm kopp färsk mjölk i handen. Jag tyckte arbetet var väldigt roligt att få göra, men mycket imponerad blir jag över de som gör detta arbete varje dag. Att ta hand om bananplantorna är minst sagt fysiskt krävande, och bara att gå med de tunga verktygen i den gassande solen var kämpigt. Men frågar du familjerna är det ingenting att klaga över.
Bönerna kunde se olika ut men de började nästan alltid med att tacka för den måltid och dag man blivit given.
Det som jag verkligen tar med mig från min erfarenhet i Kibanda är den tacksamhet som visas, trots att livet är ganska tufft. Inför varje måltid med familjen bad vi tillsammans. Bönerna kunde se olika ut men de började nästan alltid med att tacka för den måltid och dag man blivit given. Även om familjen inte hade mycket av det jag tar för givet i Sverige, var de ändå mer tacksamma för det som de har, än vad jag ofta är. Det har fått mig att inse hur mycket jag i min vardag bör vara tacksam för, men som tidigare varit dålig på att uppskatta. Så när jag kommer tillbaka till bekväma Sverige hoppas jag att jag ska vara lika bra som min familj I Kibanda på att se vad som är värt att tacka för, stort som litet.
Med det säger jag hej då!
– Emil
