Bland risfält och gravar

Nu har närmare två tredjedelar av utbytet i Filippinerna gått. Vistelsen i första värdstiftet Romblon är över. Efter avskedsfellowship och båtfärd tillbaka till Manila så återförenades vi sex svenskar under några dagars utvärdering och reflekterande av tankar om utbytet hittills. Nu, sedan cirka tre veckor tillbaka befinner vi oss i stiftet Nueva Ecija. 

Det är stor skillnad från ö-livet på Tablas och Romblon. Miljön och naturen skulle nog kunna liknas med Skånes vida slätter och öppna landskap men såklart är träden palmträd och grönskan mer påtaglig än vår svenska natur. Regionen Nueva Ecija brukar i folkmun kallas för Filippinernas risförråd då det odlas mest ris (sett till landareal) i landet, det märks när vi åker tricycle med vår handledare Fader Rafael. Det är verkligen ris överallt. Fälten vi färdas förbi, vägarna vi åker på och såklart på borden vi äter vid. Det är ibland ris så långt ögat kan nå och man blir nästan bländad av dess ljusbeigea nyans – en syn som är så otroligt vacker när bergen i fjärran tronar upp mot himlen.

Med Fader Raf och tillsammans med hans fru Shoila och fem månader lilla bäbis Raf Raf följer vi vardagslivet och verksamheten här. Faders Raf och Shoila bor vid kyrkan och varje dag är det fullt med ungdomar här. Så fort skolan slutat kommer barnen hit. Det är som Raf säger, deras ”safeplace”, och det är som att han och Shoila har alla dessa barn som deras egna. De har faktiskt adopterat två, då barnens föräldrar gick bort och det sista pappan gjorde var att viska i Rafs öra att ”please take care of my children”. Det är väldigt påtagligt och tydligt att människorna här, framförallt med fader Raf och Shoila har stora varma hjärtan. Vi ser hur de verkligen viger sina liv för kyrkan och framförallt ungdomarna här. Vi ser också hur barnen ser upp till dem båda och hur de inspireras. Ungdomarna fungerar även som fader Rafs ”altar servers” med att de följer och är med när det är mässor, begravningar och bara allmänt hjälper Raf i hans arbete och mission som präst. Flera av dem berättar om hur de också vill bli präster. 

Så fort skolan slutat kommer barnen hit. Det är som Raf säger, deras ”safeplace”, och det är som att han och Shoila har alla dessa barn som deras egna.

Det märks verkligen att det är ett helt annat lugn som infinner sig i Nueva Ecija. När vi byte värdstift från Romblon fanns det en sorg att lämna något familjärt och slängas in i något helt nytt och det är starka kontraster att gå från en ö med miljoner palmer och grönska, till ett landskap av risfält och berg.

När vi skriver detta inlägg så sitter vi hos vår värdfamilj som bor två kilometer utanför Santo Domingo. Familjen lever enkelt med visar stor omsorg mot oss. Det är som ett litet kollektiv där grannarnas dörr in till deras hus bara är några meter ifrån ens egen dörr. Går man några meter – så vips – är man inne i grannfamiljens kök. Värdfamiljen är risbönder och säljer också street food. Under morgonen fixar de i ordning maten som de sedan åker med in till ”stan”. Där ställer sig utanför skolor så barnen kan handla (det finns ju inte skolmat som i Sverige). De har verkligen tagit sin roll som värdar för oss på bästa sätt. De är väldigt snälla och gör allt de kan för att vi ska få det så bra som möjligt och deras omtanke för oss och deras sätt att leva ger nya reflektioner och insikter.

Det är som ett litet kollektiv där grannarnas dörr in till deras hus bara är några meter ifrån ens egen dörr. Går man några meter – så vips – är man inne i grannfamiljens kök.

Som nämnt är detta en helt annan typ av vistelse än den vi tidigare månad varit med om. Det blir även mer påtagligt att se hur majoriteten av filippinarna faktiskt lever, med fattigdom och tuffa levnadsvillkor. Fader Raf är tydlig med att han inte vill gömma någonting under mattan. Han vill att vi ska se och uppleva deras verklighet.

För två veckor sedan åkte vi till kyrkogården där det finns en avdelning för dem som är medlemmar i IFI-kyrkan. Anledningen till att vi var där var för att hälsa på ungdomarna som har ställt upp och hjälpt till att rensa bort ogräs och sly från gravarna. Vi fick reda på att vaktmästaren som arbetade där hade gått bort och att de ännu inte har hittat någon som kan ta över hens jobb. Så det var ganska eftersatt med städning på platsen, men vi fick möjlighet att redan samma eftermiddag hjälpa till att städa upp. Det kändes extra viktigt att utföra denna uppgift med tanke på hur nära inpå Alla helgons dag vi var.

Familjer tar med sig mat och sitter och har picknick runt – och ibland på – gravarna. En upplevelse som verkligen gjort intryck på oss.

I Filippinerna är Alla helgons dag en stor högtid, och tusentals människor flockas för att minnas sina nära och kära. Det sätts upp marknadsstånd och försäljare går runt mellan gravarna och säljer allt från snacks till ballonger. Familjer tar med sig mat och sitter och har picknick runt – och ibland på – gravarna. En upplevelse som verkligen gjort intryck på oss.

Det är med fascination vi åker på de olika uppdrag vi har dagligen, för vi vet aldrig vad som väntar oss.

Att vara i Nueva Ecija får en att börja reflektera: vad är det egentligen som är viktigt? För det som fattas i ekonomisk väg vägs upp av den enorma kärlek och gemenskap som finns i allt runt omkring. När ingen är en främling utan en vän blir allt lättare.

Det är med fascination vi åker på de olika uppdrag vi har dagligen, för vi vet aldrig vad som väntar oss. Från att bada i ett vattenfall, dricka buffelmjölk på universitetet och hjälpa till med näringsprogrammet på skolan till att samla alla krafter och resurser inför halloweenfestivalen Tumba Tumba – Nueva Ecija är ett stift med många vackra ansikten.

Engagemanget och det bidrag som församlingens ungdomar och vi visade upp under årets Tumba Tumba resulterade i att vi på ungdomarnas önskemål kunde åka till McDonald’s och äta dagen efter. Kan ni gissa vad dem beställde? Ja, såklart. Ris med kyckling. Såklart togs det med en extra stor kastrull ris för att kunna fylla på portionerna!

Mötet med Gud är överallt, och tillsammans med stiftet får vi andas helighet.

Om några veckor är vi åter på svensk mark och oj vad mycket minnen vi kommer ha med oss!

Ses snart, ingat!

– River & Ola