Hej, tjena “Hallo po” från Tipas, Manila!
Här beskriver vi den tredje och sista månaden här i Filippinerna. Tiden har flugit förbi och ingen dag har varit den andra lik. Under vår sista tid här har vi bytt stift från risets och trehjulingens stift Nueva Ecija till stadslivets hetta i Rizal & Pampanga i metro Manila.
I båda stiften har vi fått se och uppleva hur vardagen kan se ut i olika sammanhang på Filippinerna. Det slitsamma livet som bonde under den stekande solen på risfälten övergår i formella möten med borgmästare i prydliga kontor. I varje möte bevittnar vi en annan persons vardag, som en lärarinna som arbetar volontärt i Manilas fattigaste område för barnen där ska få möjlighet till utbildning. Eller två unga kvinnor som inte har någon sysselsättning och enbart är hemma då deras familjer inte har råd att skicka dem till universitetet. Samtidigt är vi ständigt följeslagare i våra handledares liv och bevittnar deras outtröttliga arbete i kyrkans tjänst.
Samtidigt är vi ständigt följeslagare i våra handledares liv och bevittnar deras outtröttliga arbete i kyrkans tjänst
Livet här är så annorlunda, på många sätt är Sverige och Filippinerna som natt och dag. Vi har haft privilegiet att omgärdats av många starka individer som vägrar vika sig för ojämlika strukturer som enbart gynnar ett fåtal.
När vi nyligen besökte ett fiskecommunity söder om Manilla möttes vi av en ung kvinna från människorättsorganisationen Gabriella. Vi sitter på verandan till ett enkelt hus och gömmer oss från regnet som öser ner på plåttaket och vidare ner i blomkrukorna utanför. Huset är beläget några hundra meter bort från Filippinernas största sjö Laguna Lake. Vid första anblick är utsikten häpnadsväckande, vid horisonten skymtar berg och längs strandkanten slåss bananträd med annan grönska. Den rådande tyfonen färgar himlen mörkt grå, men trots det sticker den gröna färgen från sjögräset på vattenytan i ögonen. Vid strandkanten ligger ett antal båtar förankrade, vattnet skvalpar mot skroven och de döda fiskarna följer vågornas stilla rörelser.
Vi sitter på verandan till ett enkelt hus och gömmer oss från regnet som öser ner på plåttaket och vidare ner i blomkrukorna utanför.
Syftet med vår expedition till sjön var att träffa fiskarna, ta del av deras dagliga arbete, åka ut på sjön, fånga fisk och höra deras berättelser. När regnet avtog traskade vi till en fiskehydda vid kanten på sjön, där möttes vi av flera nyfikna ungdomar, vissa i skoluniform. Det vi trodde skulle bli ett möte med fiskarna var i själva verket ett möte angående en annalkande protest mot korruption, för klimatet och för de marginaliserades rätt till sina ägor. Skaran människor som anslutit sig bestod av ett dussin unga aktivister som representerade olika organisationer och sektioner. Vissa pluggade på universitetet, vissa gick fortfarande i high school och vissa arbetade heltid.
De finns en hel del risker med att engagera sig för de marginaliserade i landet och man kan möta motstånd från olika och håll.
En kvinna stack ut, hon var äldre än alla, kanske 40-50 år. När hon presenterade sig sa hon att hon hade arbetat som lärare men nu var pensionerad. Senare fick vi veta att hon blivit förtidspensionerad som följd av sin aktivism. De finns en hel del risker med att engagera sig för de marginaliserade i landet och man kan möta motstånd från olika och håll. Man kan bli av med jobbet, familj kan ta avstånd och ens ekonomi kan påverkas. Det finns även risk för att bli utsatt för våld.
Laguna Lake, det fiske-community vi besökte, står för ca 17% av hela Manilas fiskförsörjning och är den huvudsakliga proteinkällan. Fiskaren Tito Ronie, som även är talesperson för en av organisationerna, har fiskat i sjön i femtio års tid och vittnar om hur sjön sakta men säkert håller på att dö. När vi först möts berättar han glatt att sjön fungerar som hans bank, oavsett vad han har eller inte har kan han alltid fiska i sjön och därmed äta sig mätt.
På ställen där det tidigare funnits skaldjur ligger nu makadam.
Senare i samtalet får vi veta att det finns planer på att bygga en väg kring hela sjön, samt rakt över den. Något som kommer påverka ekosystemet och alla som bor, försörjer och livnär sig på sjön. Effekterna av detta syns redan på vissa ställen där vägar byggts längs sjön. På ställen där det tidigare funnits skaldjur ligger nu makadam. När vi sitter i båten på väg till fiskenäten går det inte att undgå att se hur sjön kvävs och sakta dör, de döda fiskarna följer vågornas stilla rörelser medan en sko slår mot relingen. Från officiellt håll menar man att fiskdöden är en effekt av vädret och inte beror på föroreningar, men svar från provtagningar har inte blivit offentliggjorda.
Frustrationen vi möter vid Laguna Lake är inte unik, samma problematik de lyfter hör vi från bönder i både Nueva Ecija och hos ursprungsbefolkningen i Aeta. För samtliga grupper finns det lagstiftning som stödjer och skyddar deras intressen men som ofta inte fungerar i praktiken. Människors vittnesbörd tyder ofta på motsatsen, istället för skydd och stöd går de på knäna. Bidrag som sägs vara till för bönder försvinner ofta längs med vägen. Ursprungsbefolkningen i Aeta behöver ständigt ta ställning till och skriva under dokument de inte kan förstå på grund av språkbarriärer och bristande stöd från myndigheter. Samtidigt rapporteras det att människor från både Atea och fiskesamhället motats bort från sina hem av beväpnade personer. Det är ofattbart att detta får hända men det är samtidigt inspirerande att se hur dessa människor fortsätter kämpa för sin sak utan att ge upp!
– Alma och Alice
