Amelia och Ester berättar om sitt utbyte i Karagwe Tanzania
Bild: Amelia, Ester och vännen Wekisha
En vind blåser genom bananträden på shamban bredvid bakgården där vi sitter och fladdret i bladens fransar gör att låter lite som att det regnar. Men det gör det inte, solen steker, UV-strålningen ligger på 13 på skalan och vi håller oss i skuggan och tänker på alla som arbetar på odlingarna här omkring oss. På Instagram har vi sett att löven i Sverige nu börjar skifta färg men här, under samma himmel, är planteringen av bönor och majs i full gång nu när regnperioden är nära.
I två och en halv vecka har vi nu befunnit oss i pastoratet Bwerangange. Vi har bland annat varit med om utflykter till vackra platser, skolbesök, gudstjänster, blivit hembjudna till människor, gått på marknad, varit på skolavslutning, på minnesstund och varit med på biskopsbesök. Vi har hunnit se massor av saker, haft mycket roligt och ibland lite långsamt, men det som följt oss hela tiden och verkligen fastnat är människorna vi fått möta här.
Några människor vi träffat har vi haft förmånen att komma riktigt nära. I början trevande, men genom att få dela tid och vardag så har mötena djupnat.
Några människor vi träffat har vi haft förmånen att komma riktigt nära. I början trevande, men genom att få dela tid och vardag så har mötena djupnat. Vi har delat matlagning, dans, sång, kunskap, omtanke, många internskämt och fått ta del av livsberättelser som har vi aldrig annars hade fått höra. Tillitskapitalet har växt och växt tills vi nu känner vi att vi fått dela hela livet med människor som så nyss var fullkomliga främlingar.
Under tiden här i pastoratet har vi flyttat runt hos ett helt gäng olika familjer, gemensamt för alla är att de har varit fina människor som tagit emot oss med mycket öppna armar och som har haft det gott ställt. Kanske allra tydligast blev detta när vi besökte byn Ilemba, i grannpastoratet Mazinga. Vår pastor Enock berättade efteråt att han lät just oss åka dit eftersom Amelia pluggar till präst, för att vi skulle få ana hur det kunde ha varit för de missionärer som kom hit under tidiga 1940-talet. Han beskrev platsen som ”världens ände”, vilket fick oss att skratta eftersom det var den känslan vi hade upplevt där.
Han beskrev platsen som ’världens ände’, vilket fick oss att skratta eftersom det var den känslan vi hade upplevt där.
När vi trodde att vi inte skulle se fler hus, mitt ute i ingenstans, dök det upp fler och fler längs vägen. Husen var enkla, byggda av lera, pinnar och blad från bananträd. Ett undantag var huset vi bodde i. Vi har bott i de finaste huset i varje by vi har kommit till, samtidigt som vi har sett att verkligheten kan vara annorlunda för grannarna. Vi är tacksamma för allting, men det har ibland varit svårt att känna sig rättfärdig.
Den senaste veckan har vi dragits med lite olika krämpor. Efter ett par sjukhusbesök har nu 3 av 4 möjliga fått diagnostiserad urinvägsinfektion, något som är vanligt här i Tanzania. Med lite antibiotika och tips från läkaren hoppas vi nu att vi ska vara på bättringsvägen.
Vi bävar för att skiljas från våra fina vänner här
Nu ska vi snart bege oss vidare mot nästa del av stiftet. Vi bävar för att skiljas från våra fina vänner här, samtidigt som det är spännande att veta att vi kommer få se så mycket mera.
Fridens liljor!
– Amelia och Ester i Karagwe stift
Följ gärna oss via Instagram: @amelia.och.ester.tanzania och @ungivarldsvida
