Hedvig och Rut ger en inblick i sitt utbyte i Tanzania.
Ibland överhör vi barnen skrika ”El Niño”, de vet nog inte riktigt vad det betyder, men de har nog snappat upp uttrycket av de vuxna runt omkring. Många vi talar med är medvetna om att det kommer att komma allt kraftigare regnoväder, och att man bör bunkra upp mat, men klimatförändringarna samtalas inte om mer än så. Vissa vi möter menar att folk inte riktigt bryr sig, och vi frågar oss själva – handlar det om okunskap eller acceptans? Eller kanske rädsla? Samtalen om El Niño är bara ett av alla sätt vi har fått bemöta diskussionen om klimatförändringarna i Tanzania, och om hur samhället fungerar, eller ibland inte fungerar, i det stora hela.
Vi har nu spenderat över en månad här i Tanzania, snart har vi nått hälften av utbytestiden. Tiden går: den både sniglar och flyger fram. När vi tänker tillbaka är det svårt att minnas exakt vad vi har upplevt. Alla nya intryck är så många att det har blivit som en enda stor klump av erfarenheter. Vi känner redan nu att det kommer att bli svårt att besvara frågan ”Hur har ni haft det?” när vi kommer hem.
Vi känner redan nu att det kommer att bli svårt att besvara frågan ”Hur har ni haft det?” när vi kommer hem.
Efter en veckas introduktion i den större staden Bukoba, bodde vi under tre veckor i byn Katano, i församlingen Ishozi. Byn samarbetade för att planera aktiviteter för oss i en landsbygd som egentligen var ganska aktivitetsgles. Det blev en hel del hembesök, närmare fyrtio stycken. Efter några besök bekantade vi oss med hur majoriteten av husen är uppbyggda, men också vad som förväntas av oss som gäster, och vad besöken innehåller.
Bland alla våra hembesök är det några som har gjort särskilt starkt intryck. Dit hör våra två besök i ett hus med rosaglittriga väggar. I huset bodde bara kvinnor, något som var ovanligt i den traditionella byn vi befann oss i. Kvinnorna var otroligt tillmötesgående och vänliga, men vid vårt första besök trodde vi nästan att den äldsta damen i huset var nära döden. Vi gjorde ett andra besök med pastorn för att ge damen nattvard, då hon inte kunde ta sig till kyrkan. Den här gången var hon otroligt livlig och rolig och hon skojade och stojade. Inför vårt besök hade damen också klätt sig tjusigt i en vit dräkt, trots att hon inte rörde sig från sin madrass på golvet.
I huset bodde bara kvinnor, något som var ovanligt i den traditionella byn vi befann oss i.
När vi mellanlandade i Bukoba mellan våra två värdfamiljer kändes kyrkans (ELCT) hotell som himmelriket, med både dusch och toalett. Vi minns tillbaka när vi först kom till hotellet och inte alls upplevde det som himmelriket, när alla ödlor var läskiga och maten märklig. Det är fascinerande hur upplevelser kan byta känslominne efter lite erfarenhet.
Man kan verkligen säga att vi får uppleva många olika platser. I vår andra värdfamilj bor vi nu i en större stad, Biharamulo. Till skillnad från den mindre byn vi bodde i tidigare. I vårt hem, likt i det rosaglittriga huset, bor det endast kvinnor. Jämfört med våra erfarenheter är detta väldigt annorlunda, eftersom vi tidigare nästan uteslutande har samtalat med män. Vi är tacksamma över chansen att nu få skapa djupare relationer med kvinnor, det är något som vi hittills saknat lite.
Sverige känns allt längre bort ju fler dagar som går, och rutinerna från vårt vanliga sätt att leva är inte längre i närminnet.
Vi saknar givetvis vår familj och Sverige, men vi känner inte att vår hemlängtan blir större och större. Tvärtom, vi finner oss allt mer i situationen och det börjar mer och mer kännas fullständigt i sin ordning. Sverige känns allt längre bort ju fler dagar som går, och rutinerna från vårt vanliga sätt att leva är inte längre i närminnet. Det känns väldigt skönt att kroppen och hjärnan börjar vänja sig, även fast det samtidigt känns skrämmande att man kommer behöva vänja tillbaka sig den dagen flyget landar på Arlanda.
Tack för att ni har läst, mer information om vår resa hittar ni på vår Instagram: @rutochhedvigupplevertanzania.
Massa hälsningar, från Hedvig och Rut.
