Vi var som fyra vilsna lamm när vi följde strömmen mot passkontrollen, men efter lite strul kom vid äntligen ut i den fuktiga värmen i Costa Rica. Min underbara värdfamilj, som består av mamma Martha och dotter Pamela viftade glatt med en skylt i luften med mitt namn på. Visserligen felstavat, men ändå! Vi blev körda till våra nya hem och 30 min senare satt jag och åt kycklingsoppa vid bordet.
Nu har jag bott här i över en vecka och jag har börjat vänja mig vid vardagen. Min familj tar ingen hänsyn till att min spanska är allt annat än perfekt och pratar på som vanligt medan jag kämpar för att hålla min hjärna vaken. Dom frågar frågor och ibland svarar jag rätt, men flera gånger vänder de sig till varandra och säger, hon förstår inte. Och det förstår jag! Men dom är alltid intresserade och vill veta mer om mig, likväl berätta mer om sig själva.
På ILCO, Iglesia Lutherana Costarricense, i San José har vi fått lite spanskaundervisning och fått veta lite vad dom jobbar med och hur. T.ex har vi fått prata med immigrantansvariga inom kyrkan och dom har berättat hur dom arbetar med strömmen av nicaraguaner som har kommit hit. Men vi har också fått vara med på ett tjejläger, målat en kyrka och deltagit i ett zumbapass i kyrkan i Alajuelita (där jag och Cami bor).
Än så länge har vi inte sett så mycket av den vackra naturen som jag har hört talas så mycket om, utan jag har mest varit i Stan José eller förorterna Alajuelita och Carpio. Men vi har ju inte bråttom för vi har fortfarande nästan 70 dagar på oss att se och upptäcka!
Fortsättning följer någon annan gång när jag har tid!
Många kramar och
¡PURA VIDA!
//Susanna
Lämna ett svar