Jag sluter ögonen och jobbar med andningen för att inte låta astman ta makten över mig. Runt om mig brusar båtmotorn och vinden viner förbi i ansiktet. Jag har fått en extra flytväst att vila huvudet på medan vi tar oss till nästa ö för strandhäng och utvärdering. Men mitt i detta brus försvinner verkligheten bort och jag hinner reflektera över situationen vi befinner oss i, precis här och nu. Tankarna dras till att jag inte skulle vara här egentligen, att just jag kom in på detta program som reserv. Att jag inte var den tänkta personen för detta utbyte. Tankarna ekar och tar över hela mitt tankerum medan båtmotorns muller omsluter mig.
Det känns som att jag tusentalsgånger har hört flertalet människor här yttrat orden ” Actually Julia wasn’t suppose to be here”, och motsvarande svensköversättning under de olika förberedelserna inför resan. Jag vet om att det aldrig varit nedtryckning som har varit målet med dessa kommentarer, utan mer upplysningar och ”fun facts”. Men det finns ju en sanning i kommentarerna, och jag blir ständigt påmind om det. Att mina upplevelser och minnen här i Filippinerna egentligen inte skulle varit mina, utan någon annans. Faktumet är tydligt, att en annan person blev vald före mig. Jag hade bara turen med mig att personen tackade nej till platsen. Dessa tankar fyller reflektionen i mitt huvud där bland det öronbedövande bruset från båtmotorn.
Samtidigt krigar dessa tankar med de andra kommentarerna som jag har fått under min vistelse här, kommentarer om att jag passar perfekt in i detta program och att jag är tillräcklig. En ständig inre konflikt som tar energi ifrån mitt utbyte och den verklighet jag får ta del av, här och nu.
Jag behöver kämpa hårdare! Jag måste se till att jag gör denna möjlighet till ett extra meningsfullt utbyte, bevisa för folk att jag inte bara är en ersättare. Men vem ska jag bevisa saker för?! Mig själv? Mina medresenärer? Mina programansvariga? Nej! Jag ska inte behöva jobba extra hårt bara för att jag kom in till följd av att andra tackade nej till denna möjlighet. Jag försöker ständigt påminna mig själv att jag har lika mycket rätt att vara här som mina medresenärer. Att denna händelse var ödet och att det finns ett syfte med att just jag fick äran att åka. Men känslan av att vara otillräcklig slutar inte här. Vi har kommit rakt in i människors vardag, en vardag som har drastiska skillnader från den svenska verkligheten.
Att få se olika verkligheter som strider mot de mänskliga rättigheterna och som inskränker på människors frihet gör verkligen ont i hjärtat.
Vi får se extrem fattigdom och svält parallellt med att vi får uppleva påkostade hus och att vi får upp till 6 måltider om dagen utan att vi frågar om det. Att se allt detta utan att kunna göra en verklig förändring, det medför en känsla av kraftlöshet som tömmer energinivå extremt snabbt om och om igen.
”Vi är inte här för att förändra, vi är här för att observera”. Denna mening har vi behövt upprepa för oss själva ett flertal gånger. En mening som gör så ont att behöva svälja men som finns där för vår säkerhet och för verkligheten som vi lever i idag. Även om jag ständigt bär på denna känsla så är en annan parallell verklighet att människorna här verkligen inspirera mig, och fortsätter att göra det varje dag. De ser det positiva i varje situation och tacklar verkligheten med skratt och styrka, något jag beundrar starkt! Något som jag vill börja implementera i min egen vardag: Jag fick möjligheten att åka till andra sidan jorden för att lära mig och för att göra en skillnad. Jag hjälper människor i både Sverige och i Filippinerna genom att bara aktivt delta i detta utbyte! Jag kommer kunna bidra till en förändring när jag är tillbaka i Sverige igen och kan berätta mer om mina upplevelser här!
Båtmotorns brus upphör och jag öppnar ögonen. En kritvit strand har uppenbarat sig i det kristallklara turkosa vattnet. Jag tar ett djupt andetag och säger för mig själv ”Agyu ko!”. Ett uttryck som vår präst Rev. Gina alltid använder (vilket betyder ”i can do it” eller ”jag klara det”).
/Julia
Lämna ett svar