I ett antal inlägg framöver presenterar årets svenska deltagare i Ung i den världsvida kyrkan sig själva. De är på sina utbyten under september till november. Först ut är Emil Wennerström som reser från Stockholms stift till Tanzania, Karagwe.
Hej!
Mitt namn är Emil och jag är en tjugoårig kille uppväxt i södra delen av Stockholmsregionen. Det är med en känsla av glädje, tacksamhet och meningsfullhet som jag skriver detta brev. Dessa tre ord sammanfattar min förväntan ganska bra. Men varför jag är så tacksam att vara med i utbytet och hur jag egentligen hamnade här ska jag försöka beskriva lite mer.
Min resa i kyrkan började 2021 när jag konfirmerades. Jag har sen dess stannat kvar i Svenska kyrkans gemenskap. En gemenskap som gett mycket värme och livsglädje. Jag har varit ungdomsledare, arbetat med internationella frågor via ACT Svenska kyrkan och avslutar denna vecka mitt år som anställd i Tyresö församlings konfirmation- och ungdomsteam. Kyrkan har på så sätt varit en del av mitt liv ganska länge och var en viktig trygghet och del av min identitet under mina tonår.
När jag fyllde 18 år och blev “vuxen”, blev också min relation till kyrkan mer laddad för mig, och jag har inte alltid trott att jag idag skulle vara så aktiv i den som jag är.
När jag fyllde 18 år och blev “vuxen”, blev också min relation till kyrkan mer laddad, och jag har inte alltid trott att jag idag skulle vara så aktiv i den som jag är. Inte på grund av att kyrkan har förändrats på något sätt, utan för att jag känt att jag måste göra det. Jag har länge haft en stark vilja av att “växa upp”, som bara blivit större ju äldre jag blivit. Det har lett till att jag jagat möjligheter att förnya och förbättra mig själv, vilket jag tjänat mycket på. Men det har också fått mig att ifrågasätta det som varit viktigt för mig tidigare. “Har jag tid med det här?” är en fråga jag ställt till mig själv. Ett tankesätt som fick mig att också vilja ta ett steg tillbaka från kyrkan, då jag alltid kopplat den som en del av mitt ungdomsliv.
När jag tog studenten för ungefär ett år sedan levde detta tankesätt delvis kvar i mig, men det är bara att konstatera att jag aldrig agerade på känslan. Genom jobbet jag haft inom ungdomsverksamheten det senaste året, och nu också genom detta utbyte. Antagligen eftersom jag trots allt inte kunnat få mig att släppa taget om kyrkans gemenskap och arbete. Jesus säger till sina lärjungar “Den som inte tar emot Guds rike som barn kommer aldrig dit in”, och i den andan har jag insett att man inte behöver lämna den man var som barn för att bli en bra vuxen. Snarare tvärt om. Så när en annons poppade upp på Instagram där man blev uppmanad att ansöka till projektet “Ung i den världsvida kyrkan”. Då visste jag, trots mina många tidigare tvivel, att det var den rätta vägen framåt.
Störst av allt är kärleken
“Störst av allt är kärleken”. Det är en mening som har ekat i mitt huvud under dessa månader av förberedelse och väntan inför vår avresa. Jag har nämligen försökt komma fram till varför jag egentligen är så övertygad att detta utbyte är rätt för mig just nu. Då har den här meningen blivit min grundpelare i både varför jag vill vara en del av det här utbytet, men också varför jag fastande i Svenska kyrkan till att börja med. Den öppenhet och nyfikenhet som jag blivit bemött av i min väg in i kyrkan är ett typ av bemötande som jag tror vi alla bör sträva efter. Min bild av att visa kärlek till andra handlar mycket om att se alla människor och perspektiv på livet som likvärdiga, och därav alltid försöka bemöta folk med en likvärdig kärlek och nyfikenhet, oavsett hur olika man än är.
Möjligheten att få vidga sin förståelse och komma nära ett helt nytt sammanhang och perspektiv på livet är vad som får mig att stolt och tacksamt ge mig iväg på detta unika äventyr.
Det är tyvärr ofta lättare sagt än gjort, och det händer att jag på grund av mina fördomar inte alltid är så kärleksfull och öppen som jag vill vara. Och när vi blir för fokuserade på olikheterna, är det lätt att man glömmer bort det som faktiskt enar oss. Därför tror jag att det är otroligt meningsfullt att ständigt försöka utvidga sitt egna perspektiv och sin förståelse för andra människor. För att det är ofta då, när vi känner den gemenskap vi alla delar, som vi ofta är bäst på att sprida kärleken ibland oss.
Just den möjligheten att få vidga sin förståelse och komma nära ett helt nytt sammanhang och perspektiv på livet är vad som får mig att stolt och tacksamt ge mig iväg på detta unika äventyr, med förhoppningen att göra denna värld om bara lite mer kärleksfull.
– Emil Wennerström