Bwana Yesu asifiwe!
Nu har vi precis lämnat Kamachumu parish, vårt hem för de gångna tre veckorna. Trots en trevande start fylld av både osäkerhet och hemlängtan fann vi snart ett nytt hem hos Mama och Baba Haleluya. I den lilla byn Kafunyo på den tanzaniska landsbygden, mitt i bananträdsdjungeln, har vi fått dela och upptäcka en helt ny vardag.
Den aktivitet som mest präglat vår tid i vår första värdfamilj är husbesök. I släptåg på våra nyfunna vänner pastor Nelson och pastorskandidaten Shimas har vi besökt otaliga hus och familjer. Oavsett ärende, om det är att prata om budgeten för jul eller en middagsbjudning, har vi mötts av en obeskrivligt stor glädje och gästfrihet. En sådan total, kollektiv kärleksfullhet har vi aldrig tidigare mött. I de mest fallfärdiga stugor, med väggar knappt tillräckligt täckta av lera och halmtak, kontrasterade den påtagliga livsglädjen och tillförsikten. Våra egna små bekymmer hemma i Uppsala och Linköping blev snabbt obetydliga, generositeten fortsatte att imponera.
Oavsett ärende, om det är att prata om budgeten för jul eller en middagsbjudning, har vi mötts av en obeskrivligt stor glädje och gästfrihet.
Trots dubbla språkbarriärer, vissa församlingsbor talade endast det lokala bantuspråket Haya, lyste nyfikenheten igenom. I alla hem bjöds vi först på kaffebönor, en stor exportvara för Kagera-regionen. Med stor möda, i alla fall till en början, skulle vi skala bönorna för att äta de två små kärnorna däri. Kaffebönorna var tradition för närområdet. Det skulle man alltid äta, gärna en hel näve, innan man bjöds på något annat. Ibland kunde det följas av stekt småfisk utan tillbehör, en ny matupplevelse för oss. Smakerna kunde uppskattas mer eller mindre men äta gjorde man ändå, som gäst var man för uppskattad för att göra annat.
Hemma hos Mama och Baba Haleluya kom vi så småningom tillrätta och blev en del av familjen. Utmaningarna var dock inte frånvarande. Ett hål i marken till toalett, en balja istället för dusch, sviktande täckning, torra betor och inte en måltid utan banan. Den gemenskap vi blev en del av vägde, som tur var, upp alla besvär. Vi kommer sakna den värme vi fått ta del av här, som familjens två europeiska söner.
Utmaningarna var dock inte frånvarande. Ett hål i marken till toalett, en balja istället för dusch, sviktande täckning, torra betor och inte en måltid utan banan. Den gemenskap vi blev en del av vägde, som tur var, upp alla besvär.
Vi har spenderat tre veckor av att vandra från hus till hus och lärt känna många nya, härliga människor. Efter ett känslosamt farväl från familjen Haleluya med ett utlovat återseende har vi nu behövt åka därifrån. Precis som för en månad sen har vi behövt lämna vårt hem – med förhoppningen att åter finna ett nytt.
Baadaye!
– Charlie & Markus
